Befriat labb

Published in: Göteborgs-Tidningen| Text: Malin Lindroth

Malin Lindroth kliver in på Konsthallens ”Naturum” och möter födelse, död, teori, ordning och förruttnelse. Och blir stående länge.

På senare tid har det talats en del om en ny sorts analfabetism, typisk för samtidsmänniskan. Efter att i sekler ha ägnat oss åt att tukta, idyllisera, demonisera, förtingliga och på olika sätt bruka våld mot den farliga/sköna/störande naturen skulle vi ha nått en punkt där vår förmåga att förstå oss på natur är nästintill obefintlig. Borta är tiden när naturen var en del av samhället. Nu ser vi den som något främmande, en vacker kuliss eller ett hinder för utveckling som kan glädja, störa eller oroa oss, men som sällan sätts i samband med samhällsutvecklingen. ”Ekologisk an- alfabetism”, lyder den träffande diagnosen.
Diagnosen låter fullt rimlig för mig och väcker en lust att rannsaka mitt förhållande till naturen. Hur drabbad är jag av den stora oförståelsen? Konsthallens nya utställning ”Naturum” ger många chanser att skifta blick.
Tre konstnärer ställer ut skulpturer, installationer och videoverk som på olika sätt kretsar kring natur och skapandet av natur i ordets vidaste mening. Att kliva in i utställningen är som att kliva in i ett laboratorium där födelse, död, teori, ordning och förruttnelse möts.
Hur naturlig är naturen överhuvudtaget? För Caroline Mårtensson vars verk kretsar kring handelsträdgården är den snarare en del av odlingsindustrin.
Typiska köpeblommor av den sorten som man ser i Icas blomsterdisk – begonier, pelargoner, novemberkaktusar – är återkommande i Mårtenssons verk, men här finns också så kallade readymades hämtade direkt från handelsträdgården. En jättelik blomstertipp för defekta, kasserade blommor synliggör den annars osynliggjorda förruttnelsen. Ett transportband där dystra saint paulior forslas runt varv på varv gör rent hus med all naturromantik som kan tänkas finnas kvar hos betraktaren.
Överhuvudtaget är det den oönskade, åsidosatta, ratade naturen som i stor utsträckning kliver fram och tar sin plats i utställningen. Kristian Berglunds enorma maskrosfrön svävar i taket som en maximering av alla små hot vi associerar med ogräset; ett verk som fått låna titel från en låt av Public Enemy, ”It takes a nation of millions (to hold us back)”. Strax intill finns den döda skelettlika grenen som kastar sitt skuggbudskap på väggen: ”Never surrender”.
Var slutar växandet och var tar förruttnelsen vid? Var går gränsen mellan natur och den människoskapade kulturen?
Det fina med den här utställningen är hur den skapar rum för frågor, blir en samtalspartner och ett labb där jag ställs inför en natur befriad från slitna projiceringar. Framför Linn Lindströms nästan hundra små ekar och kastanjer, sprungna ur 180 insamlade nötter och planterade i vaser och kärl blir jag stående länge. På väggen hänger hörlurar där jag kan lyssna på en sorts omvårdnadsdagbok där Lindström beskriver hur hon sköter planteringen men det är överflödet av plantor som fångar mig och väcker motstridiga känslor. Så äcklig den kan vara, naturen. Så rörande. Och lika skör som den är seg.