Extinction of Experience

Text: skriven och uppläst av Ingemar Jönsson, ekolog.

Del av det publika programmet Vandring över deponi och vall, situationsbunden vandring, Man and Biosphere – prekära situationer, 2018.

Extinction of Experience

Kristianstad ligger mitt i ett rike av vatten och våtmarker. Med en biologisk mångfald som få platser i Sverige kan mäta sig med. Och med ett biosfärområde och en biosfärverksamhet som har fått stor uppmärksamhet.

Biosfären är människans ursprung och hem. Under de 300 000 år som den moderna människan har funnits har vi levt i nära kontakt med den miljö och de andra organismer som också har biosfären som sitt hem. Det liv vi lever idag, och den relation vi har idag till naturen utgör en blinkning i människans historia. 500 generationer tillbaka fanns ingen civilisation, inga organiserade samhällen, inga köpcentra, inga interkontinentala flygningar, inget internet. Bara människan som en liten del av livet i biosfären.

Det som hände sen tycks vara ett sökande bort från ursprunget, bort från vår egen historia, bort från den omedelbara upplevelsen av att vara en del av biosfären. Vad är det som driver denna process? Är det den tekniska utvecklingen? Den kapitalistiska ekonomin? Eller är det människans super-sociala natur som har tagit överhanden, och som löper amok med den historia som finns inom oss, den historia som våra kroppar bär på?

Vår kropp är ju egentligen bara en uppsättning anpassningar som har hjälpt oss att överleva. Men inte anpassningar till den värld vi har omkring oss nu, och som vi till stor del har skapat själva och väldigt snabbt, utan med nödvändighet anpassningar till en annan tid och miljö. Det finns några exempel på sentida anpassningar, men de är få. Rimligen finns det därför ett glapp, en mismatch, mellan vår kropp och den miljö som den lever i idag.

Vad är det vår stenåldershjärna upplever i denna sköna nya värld som ter sig mer och mer avlägsen från den värld vi levde i tills alldeles nyligen? Det sociala och det ekologiska livet till stor del skilda från varandra, och skenbart oberoende av biosfären. Men bara skenbart. Vi lever till stor del alienerade från vårt social-ekologiska sammanhang.

Biosfären har genom historien sett fem tidigare massutrotningsperioder där stora delar av livet på jorden har försvunnit. Den femte perioden var i samband med dinosauriernas utdöende för 65 miljoner år sedan. Den sjätte perioden pågår just nu, med människan som drivkraft. Samtidigt, och betydligt mindre uppmärksammat, pågår också utrotandet av våra upplevelser av det levande. Extinction of experience, som den amerikanske författaren Robert Pyle har kallat det.

Vi har inte bara förlorat mycket natur och arter, vi upplever inte längre den natur som finns kvar. Utan upplevelser och erfarenheter av det liv som finns omkring oss försvinner också värdet av det och intresset av att bevara. Både det exotiska långt bort och det vanliga omkring oss. Som Robert Pyle skriver: Vad spelar Kondorens försvinnande för roll för ett barn som aldrig sett en gärdsmyg?

Vi riskerar att förlora förståelsen för vad rik natur är, vi sänker ribban, generation för generation. Hur ska någon som bara har sett en välskött granskog kunna veta vilka värden som går förlorade när urskogen försvinner?

Upplevelsen av det levande är central. Inte på TV, inte på dataskärmen, utan i den verkliga verkligheten. Den naturliga naturen. Bara den kan ge de starka upplevelser som väcker till liv den inre känsla och intresse för det levande som vi bär med oss sedan årmiljoner, biofilia. Och som troligen också ligger bakom de positiva effekterna av naturbaserad rehabilitering som dokumenterats bland annat i Alnarp.

Världens biosfärområden, som det Vattenrike vi befinner oss i, har just syftet att återupprätta kontakten mellan människan och den biosfär som är vårt hem. Och att hitta vägar att utveckla de mänskliga samhällena på biosfärens villkor. Det finns idag över 600 biosfärområden världen över, och Kristianstads Vattenrike är ett föredöme bland dom. Framför allt har man här förstått betydelsen av att just uppleva den biologiska mångfalden, inte bara bevara den. För bevarande förutsätter, åtminstone på lång sikt, att vi har skapat en nära kontakt med livsformerna, lärt känna dom, genom direkta upplevelser. Kort sagt, att vi har skapat en anledning att bry oss om denna biologiska mångfald, och att den faktiskt betyder något för oss i våra liv.

Antropocen – och historien om en tipp

Antropocen är en föreslagen ny geologisk tidsperiod i vilken människan för första gången i historien har en betydande påverkan på de biogeokemiska systemen på jorden, bland annat biologisk mångfald, kretsloppen av vatten och näringsämnen, och klimatet. Allt detta har vi påverkat, och det yttre landskapet som vi lever i har vi också förändrat dramatiskt.

Den nu övertäckta Härlövs deponi är ett exempel på Antropocen i ett lokalt sammanhang. Här fanns en gång en strandäng, med rödspovar och brushanar, och skridskois på vintrarna. Härlövs ängar kallades den. Idag skulle vi säga att det var ett stadsnära rekreationsområde med hög biologisk mångfald och kulturella ekosystemtjänster. Det uppskattades säkert av många Kristianstadsbor på 60-talet men omhuldades och försvarades alldeles särskilt av en liten skara naturälskare, Härlövs Änglar.

Men Härlövs ängar hade inte bara naturvärden. Här kunde också sopor tömmas och gömmas och byggbar mark skapas i ett 60-tal med expanderande stadstillväxt och framtidstro. Kristianstad behövde mark för byggande, och de sanka markerna behövde fyllas för att bli byggbara. Här kom soporna väl till pass. Win-win. Härlövs Änglar hade inte mycket att sätta emot.

Kristianstad byggnadschef lär ha uttryckt sin syn på saken:

”Vad fan ska vi ha det här kärret till!”

Härlövs deponi kom till i mitten av 1960-talet, innan det fanns vare sig miljölagstiftning eller Naturvårdsverk. Det behövdes inget tillstånd, och beslutet togs utan godkännande från stadsfullmäktige. Det lär inte ens finnas ett protokoll för beslutet. Härlövs Änglar protesterade naturligtvis både hos Länsstyrelsen och hos kungen men utan framgång.

Nu har deponin förvandlats till Härlövs backar. En välbehövlig kulle i det annars så platta Kristianstad. Det var ju ingen bra ide att slänga soporna här, det förstod man rätt snart. Soptippar läcker kemikalier och förfular landskapsbilden, och idag är det väl knappast någon som vill ha en stadsnära soptipp.

Härlövsdeponin har nu omsorgsfullt täckts med mängder av jord. Vi täcker över, lappar och lagar, och går vidare. Kanske blir det något bra av det här också, en antropocenisk upphöjd plats i Kristianstad för begrundan över platsen och historien. Eller ett strövområde för avkoppling efter jobbet. Kanske kan nya rödlistade arter bosätta sig där, som kan skapa upplevelser av biologisk mångfald. Men kärret är borta. Och snart vet ingen ens att det fanns. Det som inte syns, finns inte för oss människor. Det som ingen har upplevt, kan inte saknas. Så fungerar vi människor. Vi är inte gjorda för att bry oss om det vi inte omedelbart förnimmer.

Vad är vi egentligen gjorda för att bry oss om? Det konkreta och nära, och framför allt det som ger oss framgång och välbefinnande. Det gemensamma kommer då ofta i kläm. Konflikten mellan individens intresse och kollektivets intresse löper som en röd tråd genom orsakerna till klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, och uppkomsten av Antropocen. Om ingen hindrar oss gör vi helst det som gynnar oss själva som individer, även om det leder till att allt blir lite sämre för alla. ”Det allmännas tragedi”, ”Tragedy of the commons” brukar det kallas.

Visserligen sägs en stor del av den svenska befolkningen hysa oro för klimatförändringen, men vad vi tycker och vad vi gör hänger ju inte alltid ihop. Vi människor har en rätt utpräglad tendens till hyckleri. Och det komplexa sociala sammanhanget vi lever i tvingar oss också kvar i en livsstil som fortsätter att belasta miljön. Och som sagt, när det kommer till kritan, är vi ju för det mesta oss själva närmast.

Här ligger nu alltså Härlövs backar som ett monument över en tid när vi inte riktigt visste vad vi gjorde, när naturintressena vägde lätt mot behovet av stadsutbyggnad, när urbaniseringen mest hade positiva förtecken, och framtiden var ljus. Förståelsen för hur vi människor påverkar biosfären hade inte kommit så långt. Idag vet vi mycket mer, och det inre landskapet har förändrats i takt med att vi har förstått att vår egen mänskliga tillvaro förutsätter en ren miljö och fungerande ekosystem. Idag är biologisk mångfald, ekosystemtjänster, och stadsnära grönområden för rekreation alla viktiga begrepp i stadsplaneringen.

Så visst finns det anledning att vara optimistisk. Idag försvaras naturintressena i Kristianstad inte bara av en liten grupp Änglar, utan av ett helt Vattenrike.

Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss oro över vad gör vi idag, och vad som kan komma att behöva täckas över i morgon?

Av någon anledning är vi ju ofta rätt blinda för just den tid vi lever i.