Naturum på Göteborgs konsthall

Published in: Dagens Nyheter| Text: Birgitta Rubin
  

Storslaget rum mellan liv och död.
Det både växer och vissnar i utställningen Naturum på Göteborgs konsthall. Birgitta Rubin ser hoppfull konst i skärningspunkten mellan romantik och upplysning.

En doft av jord, fukt och växtlighet möter mig på Göteborgs konsthall. I den stora salen spirar grönskan i Linn Lindströms ”System”, ett vildvuxet växtlaboratorium med slingrande trädskott och synliga rotsystem. Drygt 170 kastanjer och ekar växer i allsköns vaser, flaskor och burkar, omgärdade av färgade ljusfilter.
Utställningen ”Naturum” cirklar runt människans komplexa relation till naturen och längre in i salen tornar en mäktig blomstertipp upp sig – tre meter hög, 20 meter i om­krets och med en nypa förruttnelse i mulldoften. Caroline Mårtenssons verk ”Transition” består av hundratals kasserade krukväxter, främst begonior med små rosa, röda eller gula blommor i olika stadier av förgängelse. Mitt inre öga riktigt ser hur den samlade blomsterprakten och hemtrevnaden sakta vissnar och dör, ett vanitasstilleben för slit och slängsamhället. Samtidigt kan man tänka sig att trädskotten intill gärna hade slagit rot här – konstnären vittnar i en intervju just om förnimmelsen av att hennes små protegéer ”längtansfullt” tittar på högen av jord. Det handlar ju om liv eller död.
Just denna dubbelhet utmärker utställningen ”Naturum”; en pendling mellan natur och kultur, organiskt och artificiellt, ordning och kaos, skönhet och förfall, intuition och vetenskap.
I lilla salen lägger Kristian Berglund till teknik och sitt intresse för biomimetik, tekniska lösningar med biologiska förebilder. Fem uppumpade maskrosfrön hänger i taket och inbyggda, blinkande lampor får träkonstruktionerna att likna missiler. I ett annat verk bildar skuggan av en förtorkad gren orden ”Never surrender” och i ett mörkt videorum har Berglund installerat ”Nocturne”. Denna kortfilm återger sex laptops vid en skogstjärn, som slocknar en efter en i natten och till slut hör man bara naturens ljud.
Jag blir både sorgsen och hoppfull av ämnet för denna väl genomförda utställning, som idéhistoriskt rör sig i skärningspunkten mellan romantik och upplysning. Jag kommer genast att tänka på en rad svenska konstnärer som kunde ha tillfört mycket i sammanhanget, däribland Andreas Eriksson, Christine Ödlund, Henrik Håkansson. Konceptet hade hållit för en mycket större utställning. Men de tre, unga konstnärer som här valts ut är alla intressanta på olika sätt, de hakar i varandra och bildar ett ekosystem.
Fast inbilla er inte att blomstertippen är en kompost, påpekar Caroline Mårtensson. Växterna är hårt besprutade och dumpas med platskrukor, pinnar med mera. Hon har själv växt upp i en familj med trädgårdsmästare, som tvingats in i kommersiell blomsterodling. I flera verk både avromantiserar och avslöjar Mårtensson denna storskaliga industri, samtidigt som hon upphöjer enskilda växter.
”Fattigkärr” är ett litet herbarium, vackert i sin anspråkslöshet, där Mårtensson pressat och torkat vanliga krukväxter som narciss, ros och begonia. De finns i minsta matvaruaffär och i stället för att uppge art och växtplats ger hon koordinaterna för hela ledet, från odlare till konsument.
Själv ska jag visa mina krukväxter betydligt större omsorg efter detta, jag lovar – en viktig ögonöppnare om onödigt svinn, precis som med maten.
Linn Lindström engagerar också med sitt trädprojekt. Hon är uppvuxen i Norrland, där ekollon och kastanjer är exotiska, och började planlöst samla och lägga dem i vatten. Antalet växte efter hand och projektet blev en daglig kamp mot algbildning, bananflugor och bruna kanter. Upp till sex timmar dagligen har hon ägnat åt att byta vatten i behållarna.
På Göteborgs konsthall delger hon också publiken sina observationer i dagboksliknande anteckningar. Vid ett tillfälle skär hon sig och blir lite skakad när tre droppar blod ger plantan en extra skjuts, med tre nya blad!
Konstnärer som sprider träd och växter har vi sett förut, men detta projekt är inte bara storslaget i sin omfattning utan också både poetiskt och prosaiskt i en skön blandning.
Lindström har insett att hon inte kan flytta runt med en växande skog och avslutar projektet med att adoptera bort plantorna. På nolltid anmälde sig flera hundra aspiranter, och på konsthallen ligger en reservlista som fortfarande växer.
Det Lindström kräver som motprestation är plantering och koordinaterna för alla växtplatser. En vi-skog som lär överleva oss alla.