Efterklang

Text: Bengt Olof Johansson

I verket Efterklang har Caroline Mårtensson skapat en möjlighet för oss som betraktare att komma närmre det som ligger bakom de senaste decenniernas svarta rubriker kring den miljöförstöring glasbruken orsakat. Vad betyder egentligen för mycket bly, arsenik och kadmium? Hur ska vi kunna förstå betydelsen av mätvärden? Efterklang antyder att vi idag får leva med konsekvenserna av problem som man antingen var omedveten om eller från företagsägarnas sida struntade i av ekonomiska skäl. Det är precis samma strukturer av förträngning och ignorans som gäller för så många andra stora och små problem idag. Hur ska vi förstå och kunna agera utifrån vårt eget bästa som biologiska och sociala varelser? Mårtensson bygger sitt arbete på noggranna studier av det man vet om förgiftningen idag och de planer på sanering som också finns till hands. Hon har besökt glasbruksområden, pratat med de som bor och verkar i områdena och med experter. I sitt verk har hon valt att samla in växter i två exemplar från tio av de mest förgiftade glasbruken, som dessutom är tio av de mest förgiftade platserna i Sverige överhuvudtaget och, sedan lämnat in växterna för analys. Det andra exemplaret av varje växt är nedsänkta och förslutna i olika glaskärl. De uppmätta värdena av bly, arsenik och kadmium för respektive växt är därefter ingraverade på glasens utsida. Några värden är extremt höga, andra inte. Poängen är att vi kan relatera till och känna för de torkade växterna och vi kan med hjälp av knappnålar på bilderna från glasbruken se exakt var dessa växter haft sitt liv, i vilket landskap de ovetande blivit förgiftade. I sin enkelhet och skönhet är kopplingen brutal. Konstnären gör en visuell gestaltning av något vi förvisso redan vet men kanske aldrig egentligen tagit in. Skillnaden mellan konst och en rapport från länsstyrelsen är milsvid och Caroline Mårtensson visar med sitt arbete exakt på varför bägge behövs.