Jorden vi ärvde

 Text: Tomas Bannerhed 

Till publikationen Glas är massa i rörelse bjöd varje konstnär in en gästskribent att skriva om de till utställningen på Kalmar Konstmuseum producerade verken. Tomas Bannerhed bjöds in i förhållande till mitt arbete på grund av sina litterära naturskildringar och sin platsspecifika kunskap. Bannerhed tog del av min research och skrev en fristående text. Under releasen av publikationen anordnandes en busstur till vilken konstnär Madeleine Tunbjer gjorde en inläsning av texten. 

Jorden vi ärvde 

Att stå i en nylövad bokskog i södra Småland i början av maj och låta sig bedåras av taltrastens musikaliska fantasier, lyssna till gärdsmygens klingande drillar och grönsångarens silverklara ringande, stå där och plötsligt få höra årets första gök ropa i fjärran medan solljuset silar ner genom de ännu alldeles spädgröna trädkronorna, att sedan gå fram till det svagt risslande diket och förtjusas av kabbelekornas liljegula blommor, sätta sig på huk en stund hos dem och försöka förstå hur något så fulländat har kunnat uppstå ur intet – att då ens nudda vid tanken på att allt detta en gång ska försvinna, det går liksom knappt. 

Och det blir inte enklare av insikten att det kanske är vi själva – människan, den mest intelligenta varelse som funnits – som kommer att förstöra alltsammans, omöjliggöra fortsatt liv för alla de miljontals arter som just nu finns på det lilla klot av sten och järn som far fram i sin bana runt den stjärna vi kallar solen, en av många miljarder andra, i utkanten av Vintergatan.

Men bara en halvtimme senare påminns jag om hur skör livets väv trots allt är: tre stendöda men ännu solglittrande abborrar ligger och guppar långsamt i strandkanten. Och två dagar senare, på självaste Kristi himmelsfärdsdag, står jag i en annan strandkant och stirrar ner i en grumlig sörja i olika gulbrungröna nyanser – vår en gång så stolta Östersjö – och lyssnar till en skärgårdsbos iakttagelser från årets ejderhäckning: ”Ådorna låg och ruvade högt uppe på klipphällarna. Där hör de ju inte hemma. Eller så hade de rett sitt bo och lagt äggen där de skulle men övergav alltihop efter bara några dagar. Det är något som inte stämmer. Vitaminbrist har det ju pratats om, eller om det är något med blåmusslorna som påverkar fåglarnas nervsystem? Snart finns det väl inga ejdrar kvar.”

Dystopikerna (eller om de nu bara är realister?) brukar ju hävda att vi aldrig kommer att upptäcka något människoliknande liv i universum av den enkla anledningen att alla civilisationer med tillräckligt hög intelligens förr eller senare utrotar sig själva. Att det så att säga ligger i sakens natur. Vi vill för mycket och blir fartblinda längs vägen, exploaterar och konsumerar oss till döds.

Girigheten par excellence, om man så vill. 

Oavsett hur det nu ligger till med den saken – och något facit lär vi ju inte få – kan man konstatera att människan har gjort enastående, egentligen ofattbara, framsteg under sin korta tid på jorden. Vi har lärt oss göra upp eld och uppfunnit plogen och skriftspråket, tillverkat ångmaskiner och bilar, byggt broar och stora städer, upptäckt penicillinet, rest till månen och skapat internet. Och blotta tanken på att allt kommer från jorden själv, att inget har tillförts oss utifrån, får det ju att svaja till en aning. Rymdraketen och datorn, mikroskopet och flygeln, glasrutan och glödlampan – allt är skapat av människan med jordens resurser. 

Men allt har också sitt pris. Vi tär oerhört på just jordens resurser, vi har förgiftat markerna och förorenat haven, vi har tunnat ut ozonskiktet och håller som bäst på att smälta polarisar och glaciärer. På närmare håll har jordbruket – hela Sveriges stolthet under så många år – spridit miljögifter och orsakat övergödning i en omfattning som vi kanske än i dag inte riktigt kan överblicka. Och glasbruken – hela Smålands stolthet under så många år – har lämnat efter sig hundratals ton bly och arsenik och gjort stora områden obeboeliga där hyttorna en gång flammade i vintermörkret och brukens fasettslipade kristallvaser och högfotade snapsglas spred småländsk glans över världen. 

Vi blev till människor genom att vi lärde oss bemästra elden – och nu håller vi på att bränna sönder jorden. 

Eller? Gör vi verkligen det?

Det har nu gått drygt femtio år sedan Rachel Carsons omvälvande rapportbok Tyst vår kom ut i Sverige. Titeln syftar på de skrämmande farhågorna om framtida vårar utan fågelsång. Carson hade ägnat andra halvan av 1950-talet åt att studera miljögifternas påverkan på naturen och fåglarna och målade upp ett mardrömsscenario. I USA pågick sedan länge massbesprutning med DDT (”tolv kilo per tunnland”) bland annat för att bekämpa almsplintborren och tallspinnaren, men gifterna drabbade ju inte bara dessa båda insekter utan letade sig in i snart sagt allt levande. Rödhaken som åt ett dussin daggmaskar – inte mer än ett mellanmål i fågelvärlden – hade fått i sig en dödlig dos DDT. Till exempel.

Ett samlingsbegrepp som ofta används för de här miljögifterna är växtskyddsmedel (tala om förskönande omskrivning!), och i en efterskrift i 1979 års upplaga av Tyst vår frågar sig författaren och naturskildraren Björn Berglund hur det kan komma sig att människan påstår sig vårda levande växter med hjälp av gifter som dödar liv. Svaret formulerar han själv: ”Det lönar sig. På kort sikt lönar det sig.” 

Men: fåglarna har inte tystnat. Vi förmådde dra i nödbromsen innan det var för sent. 

Här hemma var pilgrimsfalken – världens snabbaste djur, beundrad av alla utom brevduvefantasterna – akut utrotningshotad på 1970-talet och blev tillsammans med havsörnen en kraftfull symbol för den framväxande miljörörelsen. Vid det laget hade nästan allt vi odlat – spannmål och vallväxter, fruktträd och potatis – besprutats med olika kemiska preparat i decennier. Fåglarnas nervsystem påverkades och äggskalen blev till slut så tunna att de sprack under ruvningen.

Men Naturskyddsföreningens räddningsaktioner med avel, uppfödning och utsättning av ungar har gett resultat. I dag finns här närmare fyrahundra par pilgrimsfalkar och hopp om framtiden för en av de mest storartade fåglar världen skådat. Och havsörnen har ökat från ett hundratal individer på 1970-talet till närmare tretusen i dag, främst tack vare stödutfodring med giftfritt kött. 

Så visst är människan framstegsfixerad, girig och korttänkt – men kanske har vi med tiden också blivit lite bättre på att använda vår intelligens till att förutse och förekomma, inte bara exploatera.

Så står jag en dag i lönnblomningens underbara tid på den lilla gården där barn jag lekt. Här är allt och inget sig likt. Vårt hus är kvar, gult och lite mindre än i minnet, till salu tydligen sedan flera år, och farmors hus, numera tyskägt efter vad det verkar, och de båda trädgårdarna, om än utan alla buskar och prunkande rabatter. Och ladugården är kvar, och farmors utedass, jordkällaren och svinhuset. 

Men allt verkar så tomt och öde, liksom överlämnat åt tidens obönhörligt tärande tand. 

Här drevs jordbruk under nästan hela 1900-talet, sedan myren dikats ut och våtmarken blivit till åker och vall. Här hade mina farföräldrar, och sedermera mina föräldrar, några tiotal tunnland odlat att överleva på, här sådde de och skördade, här födde de upp mjölkkor och grisar till slakt, här höll de höns för husbehovsägg. Och hit kom varje växtsäsong någon med ett stort sprutaggregat bakpå traktorn – en gulaktig tank och femton duschar i bredd på de utfällbara armarna – för att utrota allt som kunde inverka negativt på grödorna, skydda dem mot skadeinsekter, svamp och ogräs.

Jag ser det för mig som om det hade varit i dag, nu när jag står här igen. Hur åkrarna dränktes av gift. Men inte tänkte man på det, de använde ju bara samma odlingsmetoder och samma växtskyddsmedel som alla andra under de där decennierna när Sverige blomstrade och allt var framsteg och tillväxt, inga faror fanns. Familjens försörjning var överordnad de eventuella miljökonsekvenserna. Vi barn måste få mat på bordet och nya kläder när det behövdes. En fördärvad skörd skulle ha inneburit ruin. 

Och jag går traktorvägen ner mot kanalen och blir pojke på nytt, passerar de blommande lönnarna vid nerfarten till farmors hus, en på varje sida om vägen, som en barndomens portal, och den väldiga granhäcken i vars innanmäte vi syskon brukade leka kurragömma, fortsätter ner mot den vidsträckta, utdikade myren, känner hur vinden kommer svepande från sydväst, hör sånglärkans porlande drillar någonstans och blir stående och söker i skyn – och där hänger den på hetsigt fladdrande vingar, knyckvis lyftande sig själv högre och högre upp genom lufthavet, kan liksom aldrig få nog av sin egen sång, svirrande och virvlande och strilande som inget annat i vårfågelkören. 

Några rastande ljungpipare och storspovens vidunderliga flöjt neråt dungen till. Buskskvättan på en av de där stängselstolparna som far och jag hjälptes åt att slå ner i jorden när vi var ute och såg om staketen inför betesgången en vårdag när lönnarna blommade – i samma majmånad som nu men ändå så oändligt avlägsen, i ett annat liv. 

Och när jag fått fram kikaren och panorerar långsamt ut över myren och ner mot fågelsjön i söder, får jag plötsligt syn på henne, det mäktigaste vi har, högt ovanför skogsranden: havsörnen som kretsar majestätiskt i skyn, fågeln framför alla andra, buren till väders av termikens uppvindar. Inte en ansträngning i onödan, bara de utsträckta, rektangulära seglen med sina spretande handpennor och två och fyrtio mellan vingspetsarna – som en hälsning från en tid för mycket länge sedan, då människan ännu inte hade slagit ner sina bopålar och jorden låg orörd och väntade med all sin ofattbara rikedom, som en gåva, något vi en gång skulle få till låns.