Vilande mängd/Dormant Quantity

Text: Rebecka Katz Thor 

(English version below)

I Caroline Mårtenssons konstnärskap står naturen i fokus. Naturen som obönhörlig kontext, som grunden för mänskligt liv, som kraft och villkor. Naturen som vi försöker kontrollera, förstör och exploaterar. Sådana spänningar märks i de undersökningar som ligger till grund för Mårtenssons verk. Hon lyfter fram aspekter av ”ekologisk läskunnighet”, förmågan att se och förstå det sedda. Att läsa naturen är en fråga om att kunna se kontext och att tolka ekosystem, men också att förstå att det alltid finns mer att se än det som är framför oss.

Denna ekologiska läsning löper som en röd metodologisk tråd genom Mårtenssons verk och antar skiftande former, uttryck och material. Varje kontext kräver sin egen läsart och syftet är inte att förklara eller slå fast utan att genom bearbetning och reflektion dröja kvar. I Minnets horisont (2020) vävs historiska fakta, artefakter och nyproducerade komponenter samman till en berättelse om en bortglömd naturkatastrof, en av de värsta som drabbat Skåne och Östersjöregionen. Backafloden är namnet på den 2,4 meter höga flodvåg som en höstnatt 1872 svepte in över Skånes kust med enorm materiell förödelse som följd. Hur många som förlorade livet är okänt. På en gräsmatta i Skanör står det enda spåret efter händelsen, en sten med inskriptionen ”Till foten af denna sten gick floden den 13 november 1872.” Budskapet är effektivt: vattnet ska inte nå dit, men bristen på kontext visar också på frånvaron av dragna lärdomar, eftersom Backafloden inte kan förstås enbart som något i det förgångna. 

Som en del i verket ingår en målning av skeppet Albanos förlisning, målad av H. Kappelin. Precis som stenen bär den på minnet av händelsen, men inte främst genom sin gestaltning utan genom att den bevarats av en drabbad släkt och dessutom målats efter händelsens inträffande, av en person som var barn vid tidpunkten. När Mårtensson nu, 150 år senare, återvänder till flodvågen gör hon det via dessa minnesarbeten. Minnets horisont skapar en ny närvaro och ett samtida minne av en historia som är alltför aktuell idag för att förbli bortglömd. 

En annan del av verket är en projektion av ett stormande hav, filmad vid samma kust där skeppet Albano förliste. Vindförhållandena är desamma, om än med mindre styrka, och vågorna slår över oss om och om igen. Minnet av den specifika flodvågen, alla vågors repetitiva rörelse, minnet självt som en våg, allt påminner om det som skett och det som kan komma att ske. Vågen i projektionen möter ett ljudspår som återberättar historien om flodvågen, historien och medvetenheten om möjligheten att en ny flodvåg kan komma att slå emot betraktaren. Det är genom denna närvaro och frånvaro (den bortglömda flodvågen) som Minnets horisont vänder sig mot samtiden. 

Mårtenssons läsningar, hennes konstnärliga tolkning, utgör ett kvardröjande och en konkret bearbetning. I verksviten Utsikt vs insikt (2018) broderar hon kartbilder som visar effekterna av havshöjningarna längs Skånes kust. De tunna linjerna bildar konturer som visualiserar de höjda vattennivåerna, medan streckade fält markerar drabbade tätorter. I omsorgen blir kvardröjandet synliggjort, eftersom handarbetet är så tidskrävande, och det som framträder blir en frusen ögonblicksbild av var vi står nu. I framtiden kommer vattennivån att ha stigit ytterligare. Broderiets material, de lätta transparanta linnedukarna och de tunna trådarna, uttrycker en skörhet, men vad som visas talar tydligt om en pågående klimatkatastrof. Att brodera detta kan förstås som en handgriplig bearbetning och ytterligare en metod för att läsa en ekologi.

Caroline Mårtensson’s practice is focused on nature. On nature as the inexorable context, as the fundament of human life, as force and condition. The nature that we attempt to control, that we destroy and exploit. Such tensions form part of the investigations on which Mårtensson’s work is based. She highlights aspects of ecological literacy, our ability to see and understand what we see. Reading nature is about being able to discern contexts and interpret ecosystems, but also to understand that there is always more than meets the eye.

This ‘ecological reading’ is the common methodological denominator in Mårtensson’s practice, however shape-shifting and multi-faceted it may be. Each context demands its own reading and the purpose is not to explicate or stipulate but rather to linger on a topic with the help of reflection and transformation. In Minnets horisont [The Horizon of Memory, 2020] historical facts, artefacts and purpose-made components are woven into a story of a forgotten natural disaster, one of the worst to hit southern Sweden and the Baltic Sea region. Backafloden [‘The Backa Flood’] was the name of the 2.4-metre-high wave that engulfed the southern lowlands one autumn night in 1872, causing enormous material damage. The number of fatalities remains unknown. A lawn in Skanör shows the only visible trace of the event, a standing stone with the inscription ‘The flood reached this stone on 13 November 1872.’ The message is clear: seawater is not supposed to reach until here, but the absence of context also indicates that no lesson was learned, because the Backa Wave musn’t be understood as only a thing of the past. 

One component of the work is a picture of the shipwreck of the Albano, painted by H. Kappelin. Just like the stone, it carries the memory of the event, but not mainly because of its representation but because it has been kept by an afflicted family and, moreover, was painted after the fact, by a person who was only a child when the disaster struck. Now, 150 years later, when Mårtensson revisits the flood, she proceeds through these works of memory. The Horizon of Memory yields a new presence and a contemporary memory of a story that remains much too topical to be forgotten. 

Another part of the work is a projection of a stormy sea, shot at the same coast where the Albano sunk. Wind conditions are the same, although less extreme, and the waves keep drowning us. The memory of a specific wave, the repetitive movement of all waves, memory itself as a wave, everything reminds us of what has happened and what may yet happen. The wave in the projection encounters a soundtrack retelling the story of the flood, of history and the awareness that a new wave may drown the viewer. It is with this presence and absence (the forgotten flood) that The Horizon of Memory faces the present. 

Mårtensson’s readings, her artistic interpretation, constitute a lingering and a concrete adaptation. In the work series Utsikt vs insikt (translatable as ‘Sight vs Insight’, 2018) she embroiders maps showing the effects of rising sea levels along the southern Swedish coast. The thin lines form contours visualising the ongoing encroachment while shaded areas mark afflicted population centres. The painstaking work makes the lingering visible, since the handicraft is so time-consuming, and the emergent image becomes a snapshot of our current situation. In the future the sea levels will have risen even more. The material for the embroidery, the light transparent linen fabric and the thin threads, express frailty, but what can be shown speaks volumes about an ongoing climate disaster. Embroidering this may be understood as a hands-on approach and yet another method for reading ecology.