Konst som tvingar oss att tänka
Published in: Norran| Text: Per Strömbro
Med utställningen ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” tar konstnären Caroline Mårtensson upp en frågeställning som omöjligt kan lämna någon oberörd. I dag är det vernissage på Museum Anna Nordlander.
Hela utställningen ryms inte i den ordinarie visningsrummet på Nordanå varför även ”Mellanrummet” tagits i anspråk. Det fungerar som en entré. Väggarna är täckta av djurtroféer. Minus djuren vill säga. Kanske har de flytt? Ljudet av småfåglar tyder på frihet.
En sak är i alla fall säker; Helsingborgskonstnären Caroline Mårtensson vill få oss att börja fundera, och det ska snart bli mer uppenbart.
För inne i visningsrummet möts vi av vad som vid en slarvig anblick verkar vara en ganska vanlig interiör i en jaktintresserad människas hem. Installationen ”Canis lupus familiaris” består av en rådjurstrofén på väggen, en skön skinnfåtölj och en djurfäll. Vad som skiljer sig från den traditionella bilden är att fällen är gjord av en äkta golden retriever.
Caroline Mårtensson skapade verket för några år sedan när många gick runt med småhundar i väskorna och hon vill ifrågasätta våra föreställningar om vad vi har djur till. Inte minst beroende på kulturtillhörighet. Hur kan någon som äter hamburgare, har en komatta på vardagsrumsgolvet eller soffor i äkta skinn tycka att det är fel att göra en fäll av en golden retriver? Hur kan man vilja bojkotta ett sportarrangemang i Peking på grund av mattraditioner, men inte ens gå med ett protestplakat vid korvståndet i samband med en lokal fotbollsmatch? Är det djuret i sig som är avgörande? Och i så fall – säger det någonting om hur vi behandlar människor olika också?
Utställningen tvingar besökaren till att se ett vidare perspektiv och att fundera över varför vi värderar som vi gör.
Caroline Mårtensson, som mottog Maria Bonnier Dahlins Stiftelses-stipendiet 2007, använder sig ofta av djur för att spegla människans handlingar. Det blottar på ett sätt den manliga maktstrukturen i samhället. Och för att ytterligare förstärka bilden har konstnären valt många referenser till jaktkultur.
Som i ”Barbour” där två uppstoppade rävar är klädda i textil av Barbourkläder (ett finare klädmärke som förknippas med jakt), så när som där pälsen sticker ut som en elegant krage. Eller i ”Dansk Velour” där en stor samling uppstoppade djur – allt från fåglar till gnagare – har klätts i just velour med babyblå och babyrosa toner vilket får dem att se smått bedårande ut. Som mjukisdjur. Bara klorna sticker fram …
Utställningen utmanar, men tar egentligen inte ställning till vad som är rätt eller fel. Det är upp till oss själva. Men Caroline Mårtensson är onekligen inne på ett ämne som på ett genialt sätt tvingar i stort sett alla betraktare utan psykopatiska drag till självrannsakning.