INNAN RIDÅN FALLER, Vandalorum

Utställningstext av Mats Söderlund, författare och poet.

(English version below)

Natt. De militära förbanden rycker fram över den skånska sandheden och lysgranaterna kreverar mot himlen, kastar ett skarpt, vitt sken över det sönderbombade landskapet. Caroline Mårtensson tar skydd tillsammans med soldaterna under övningen. 

Kriget i Ukraina pågår för fullt, omvärlden rustar upp. Aktiviteten på Revingehed och Ravlunda, två av de militära övningsområdena i Skåne, intensifieras. Utländska trupper betalar för att få öva på områdena samtidigt som allmänhetens tillgång begränsas. Scenen är både paradoxal och komplex. Krigets förutsättningar och behov har skapat en plats där naturen skyddas från ”normal mänsklig exploatering”. 

Författaren Helena Granström skriver i debattboken Det som en gång var (2016) att ett samhälles handlande formar dess normer och tvärtom. En kultur baserad på exploatering måste förneka det den exploaterar. Vi kan bara fortsätta utöva våld på naturen genom att distansera oss från den. 

Mårtenssons konstnärliga undersökningar började med att hon fascinerades av den biologiska mångfalden på de militära övningsfälten. Som konstnär sökte hon efter närbelägna platser med en någorlunda orörd natur som hon regelbundet kunde ta sig till. Det var både hisnande och läskigt, men också bedövande vackert att beträda dem. Det prunkade av växt- och djurliv, samtidigt som sönderskjutna containrar och brandskadade trädstammar förde associationerna till skottskadade kroppar. Situationen var minst sagt ambivalent. Krigsövningar som skyddar den biologiska mångfalden?

Under en exkursion då Mårtensson sökte efter spår av militär aktivitet stötte hon på ett stort grävt kors i marktäcket. Hon antog genast att det måste vara en markering för att leda helikoptrar till en upphämtningsplats av sårade soldater. I stället visade det sig vara en del av skötselplanen för området, sandblottor till förmån för bin. 

Den biologiska mångfalden är beroende av människans hand, att marken betas och hålls öppen. Militärens övningar kräver till exempel oerhörda mängder diesel som bidrar till den globala uppvärmningen, men garanterar samtidigt att marken inte bebyggs. Det blir ett slags nollsummespel där skadeverkningarna av den ena aktiviteten, vägs upp av uteblivna skador från den andra. Om skjutfälten istället utvecklats till bostadsområden med parkeringsplatser och gräsmattor hade många arter fått ge vika.  

Det är i den här korselden Mårtensson hittar sina konstnärliga motiv. I hennes universum lyser stjärnorna genom skotthålen i tjock plåt och nattflyn flockas i strålkastarljus. Hennes undersökningar bottnar i en fascination över den komplexa relationen mellan människa, natur och kultur. En vacker växt vi köper till vår trädgård är även den ett resultat av mänsklig påverkan, en kontrollerad kommersiell odling som i förlängningen drabbar naturliga miljöer. Även om växten är levande, är den ett resultat av ett storskaligt industriellt produktionsled – ett annat, mer osynligt våld.

Mårtensson intresserar sig för, och jobbar med människans avtryck i naturen. Hon utgår ofta från en specifik situation eller plats med en intressant problematik. Revingehed och Ravlunda är exempel på platser med just komplexa situationsbundna frågeställningar. De sönder-bombade trädstammarna är å ena sidan lemlästade av militären, å andra sidan hem för insekter som behöver eldskadat trä, och kan till och med ses som estetiskt tilltalande.

Det Mårtensson mötte på de militära fälten för tio år sedan har idag fått en tydligare mening. Vi, mänskligheten, men också annat levande som drabbas av vårt handlande, befinner oss där på gränsen, vid en tipping point. Mårtenssons arbete visar på ekologiska sammanhang och värden. Det gör anspråk på att skildra, eller ge en slags förståelse för, vad ekologisk läskunnighet kan innebära, och genom det pröva att överbrygga de barriärer som gör att vi inte engagerar oss, inte ändrar vårt leverne. I Innan ridån faller konfronteras vi med en berättelse där vårt våld mot naturen ligger i öppen dager. Utställningen handlar om var i historien vi befinner oss just nu. Det är fortfarande delvis vackert på vår prövade planet. Men för att bevara skönheten, är det avgörande att vi ändrar kurs. 

För tio år sedan var merparten av befolkningen fortfarande förhållandevis ovetande om vad mänsklighetens framfart innebär. Det gick fortfarande att njuta av en varm sommardag utan att i nästa stund rädslas över vad hettan och torkan kommer att betyda i förlängningen. 

I samband med undersökningarna på övningsfälten i Skåne delade Mårtensson ut enkäter i folks brevlådor för att få in röster från dem som bor i direkt anslutning, och det visade sig att det fanns en väldig lust att berätta. Mårtensson kom hem till folk, drack kaffe, pratade med dem som hade egen kunskap om platserna, historierna, genom sina levda liv. Hon träffade också människor som bott i Knäbäckshusen men tvingats flytta då platsen där byn låg exproprierades. 

Mårtensson säger att det gett henne väldigt mycket att få träffa alla människor i projektet, boende, militär och andra yrkeskategorier med intresse för områdenas specifika förutsättningar – att platsen vävts samman. Det öppnar upp för fler berättelser, en bild som är komplex på flera sätt, och det påverkar också hur hon jobbar vidare. Men även hur hon utvecklas som människa, hennes förståelse för verkligheten. 

Ett centralt verk i utställningen är den nyproducerade installationen Innan ridån faller. I glipan av en nästan nedfälld ridå projiceras ett videocollage som består av material från tre olika historiska tillfällen. Här ingår insektsobservationer från en specifik plats, Steninge i Halland, där Mårtensson idag lever och bedriver Test Site Steninge, en plattform för praktiskt experimenterande och samtal kring hållbart byggande och omställning. [BILD]  Dessa observationer vävs samman med dokumentation från de militära övningsfälten i Revingehed och Ravlunda. Vid tidpunkten för dokumentationen var den militära aktiviteten förhållandevis låg och fördelaktig för biologisk mångfald, en balans lätt att rubba. I collaget ingår även amatörfilmningar med super-8-kamera från slutet av 1960-talet, några år efter utgivningen av Rachel Carsons bok Tyst vår och starten för den moderna miljörörelsen. Genom kameralinsen återges fascinationen för det levande omkring oss parallellt med tidstypiska trädgårdsideal.  

Mårtensson ser sina konstnärliga undersökningar som exkursioner. Hon har vissa mål men också en nyfiken blick, där hon försöker vara öppen för det oväntade och följa olika sidospår. I den här utställningen vill Mårtensson stanna i en rå poetisk väv där verken ger små stick åt varandra så att de vidgas och sammankopplas.  

Utställningen rymmer samlade artefakter från en kulturell paradox. Vi är indränkta i en kultur som låter oss uppfatta ett pågående massutdöende som ett inte bara nödvändigt utan även rimligt pris för vårt materiella överflöd. En biologiskt rik och kulturellt värdefull plats kan både exploateras å det grövsta, och samtidigt vara föremål för vår omsorg. 

I Det som en gång var, menar Helena Granström att vi bara har den kultur vi lever i och att vi måste kalla den vår. Att det är kulturen som lär oss vad som är moraliskt godtagbart och vad som inte är det. Och vår kultur lär oss att våldet mot naturen är acceptabelt helt enkelt genom att låta det fortgå. 

Det gör att ett sönderbombat skjutfält, med brandskadade träd, tungmetalläckage, och militär verksamhet med en enorm dieselkonsumtion, kan uppfattas som något ganska bra. Det vill säga till och med en fristad för utrotningshotade växter och djur. 

”Våra våldshandlingar är våldsamma i två led”, skriver Granström. ”Dels genom våldet i sig. Dels genom vårt massiva ointresse för det.”

Vi befinner oss på gränsen till en ekologisk kollaps, en dystopi svår att förhålla sig till. Mårtensson använder konstnärliga metoder för att hjälpa folk att förstå vad som pågår. Om vi inte känner till arterna i vår egen närhet och hur de ekologiska systemen hänger samman, hur ska vi då kunna värna dem?

Mats Söderlund, Simrishamn, 220827

Night. The military units advance across a sandy heath in Skåne in the south of Sweden, and the illumination flares explode against the sky, throwing a harsh, white light over the bombed-out landscape. Caroline Mårtensson takes cover with the soldiers during the exercise.

The war in Ukraine is in full swing, the world is rearming. The activities intensify at Revingehed and Ravlunda, two military training areas in Skåne. Foreign troops pay to practice there, whereas public access is limited.The situation is both paradoxical and complex. The conditions and needs of war have created a place where nature is protected from “normal human exploitation”. The author Helena Granström writes in her polemical book Det som en gång var [What Once Was] (2016) that a society’s norms are shaped by its actions, and vice versa. A culture based on exploitation must reject whatever it exploits. To persevere in abusing nature, we need to detach ourselves from it.

Mårtensson’s artistic explorations stem from her original fascination with the biological diversity in the military training sites. As an artist, she looked for nearby areas with comparatively undisturbed wildlife that she could visit regularly. Entering into these sites was both breathtaking and scary, but also a stupefyingly beautiful experience. The flora and fauna were abundant, while the containers shot to pieces and the charred tree trunks made her think of bullet-wounded bodies. The situation was ambiguous, to say the least. Military training that protects biological diversity?

On one of her excursions looking for traces of military activity, Mårtensson stumbled over a large cross dug into the topsoil. She immediately assumed that this was a sign to direct helicopters to land when picking up wounded soldiers. But it turned out to be part of a maintenance plan for the area, baring the sand to promote bees.

Biological diversity is dependent on human efforts, grazing and keeping the land open. Military training, for instance, requires enormous amounts of diesel fuel, contributing to global warming, but also guarantees that nothing is built on the land. It becomes a kind of zero-sum game, where the adverse effects of one activity are balanced against the absence of others. If the firing grounds were turned into housing estates with parking lots and lawns, many species would disappear.

This crossfire is where Mårtensson finds her artistic material. In her universe, stars shine through the bullet holes in thick metal, and moths are drawn to the searchlights. Her explorations are founded on a fascina- tion for the complex relationship between man, nature and culture. The fine plant we buy for our garden is also a result of human influence, a controlled, commercial cultivation that ultimately affects natural environments. Even if the plant is living, it is a result of large-scale, industrial production – another, more invisible form of violence.

Mårtensson focuses on, and works with, human impact on nature, often starting from a specific place with complex, situationrelated issues. Revingehed and Ravlunda are such places. The bombed tree trunks are mutilated by the military forces, but they are also home to insects that need charred wood, and they even have an aesthetic appeal.

What Mårtensson found in these training fields ten years ago has gained more distinct meaning today. We, humanity, but also other life forms that are affected by our actions, exist there on the verge of a tipping point. Mårtensson’s work uncovers ecological links and values. It aspires to portray, or give some kind of insight into, what environmental literacy may entail, and thereby to test and bridge the barriers that prevent us from engaging, from changing our way of life. Before the Curtain Falls confronts us with a narrative where our assault on nature is in broad daylight. The exhibition is about our position in history right now. There is still some beauty left on our struggling planet. But to preserve this beauty, we must change direction.

A decade ago, people were comparatively ignorant of the effects of human activities. We could still enjoy a warm summer’s day without immediately worrying about what the hot and dry weather would lead to in the long run.

In connection with her explorations of the training areas in Skåne, Mårtensson posted a survey to people living in the vicinity, and they proved very eager to tell their story. Mårtensson visited them in their homes, drank coffee, talked to those who had firsthand knowledge of the sites, the history, from their own lives. She also met people who had lived in Knäbäckshusen but were forced to move when the village was expropriated.

Mårtensson says that it was very rewarding to meet all the people in the project, the residents, the military personnel and other professionals with an interest in the specific conditions of this area – who had been woven together by the place. This opens up for more narratives, a picture that is complex in several ways.This also influences how she proceeds and how she develops as a human being, her understanding of reality.

A key work in the exhibition is the recent installation Before the Curtain Falls. Through the gap in an almost fully-drawn curtain, a video collage of material from three different historic episodes is projected. It includes insect observations from a particular place, Steninge in Halland, where Mårtensson now lives and runsTest Site Steninge, a forum for practical experiments and discussions relating to sustainable building and transi- tion. Her observations are interwoven with documentation of the military training areas in Revingehed and Ravlunda. At the time of documenting, military activity was fairly low and beneficial to biological diversity, a precarious balance that is easily upset. The collage also incorporates amateur Super-8 footage from the late 1960s, a few years after Rachel Carson’s book Silent Spring was published and the modern environmental movement started. The camera captures a fascination for natural life, alongside garden ideals typical of that period.

Mårtensson regards her artistic explorations as excursions. She has certain destinations, but retains a curious eye, trying to be open to the unexpected and being side-tracked. In this exhibition, Mårtensson seeks to linger in a raw poetic weave, where the works give little cues to each other, expanding and connecting.

The exhibition includes gathered artefacts collected from a cultural paradox. We are immersed in a culture that lets us perceive an ongoing mass extinction as a necessary but reasonable price to pay for our material wealth. A biologically rich and culturally valuable place can be both grossly exploited and yet the subject of our caring attention.

In Det som en gång var, Helena Granström writes that the culture we are living in is the only one we have, and that we must acknowledge it as ours. That our culture is what teaches us what is morally acceptable and what is not. And our culture teaches us that assaults on nature are acceptable simply by allowing them to continue.

This means that a bombed-out firing range with trees charred by fire, contaminated by heavy-metals and military activities thatconsume huge amounts of diesel fuel, can be regarded as reasonably good. Or even a refuge for endangered plants and animals.

“Our violent acts are violent in two ways,” writes Granström. “Partly through the violence itself. And partly through our massive lack of interest in it.”

We are on the cusp of environmental collapse, a dystopia that is hard to relate to. Mårtensson applies artistic methods to help us grasp what is going on. Without know- ledge about the species that surround us, and how the eco-systems are connected, how can we protect them?

Mats Söderlund, Simrishamn, 220827