Vanitas eller den imaginära kontrollen 


Text: Joakim Borda, curator

Det är svårt att undvika att betrakta konstens återkommande intresse för dödens symboler som uttolkningar av en speciell tidsanda som löper genom historien och tycks vara nära kopplad till samhälleliga och ekonomiska situationer.
Under 1600-talet, vars konstproduktion i efterhand kan tyckas vara ett enda långt memento mori, präglades den västerländska kulturen av dramatiska ekonomiska och sociala omvälvningar till följd av krig och kolonialism.

Idag står vi inför en liknande kulturell situation. Tendensen att utforska de klassiska vanitassymbolerna som dödskallar och blommor har dominerat mycket av samtidskonsten från i den häftiga vändningen från överhettad högkonjunktur till internationell finanskris. Men att enbart betrakta konstens intresse för döden som ett uttryck för tidens undergångsstämning är en förenkling, för – som Roland Barthes skriver i sin läsning av Tacitus Annaler – att dö är att förnimma livet.
Caroline Mårtensson har valt att kalla sin utställning på Nordin Gallery för Vanitas eller den imaginära kontrollen, vilket till viss mån pekar i vilken riktning man ska förstå dessa nya verk. Verken Vanitas I och II anspelar också omisskännligt på konsthistoriens vanitasstilleben av blomsterarrangemang, med en överväldigande prakt av begonia i olika färger som fyller upp bilden.
Men där det klassiska holländska blomsterstillebenet nöjer sig med att enbart antyda det annalkande förfallet allegoriskt, är Mårtenssons Vanitas brutalt rättfram. Den väldiga begoniahögen är halvt förmultnad, blandad med jord, och i förgrunden syns hjulspåren från lastbilen som dumpat blommorna i komposthögen. För Mårtensson handlar vanitasmotivet mindre om att påminna om döden, än att peka på förgängelsens centrala roll i samtida konsumtionskultur. Det syns särskilt i Vanitas III, som utgör ett slags syntes av de föregående bilderna och visar begoniorna i blomstring, men med döden (komposthögen) skymtande i bakgrunden.

Begonian är en blomma som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration. Förutsättningarna är en kombination av gödningsmedel, växthusdrivning och löpandebandeffektivitet. Denna industriella och onaturliga metod att framdriva krukväxter urholkar oundvikligen de symboliska konnotationer som ligger till grund för dess existens som konsumtionsvara, främst föreställningar om hemtrevnad, naturlighet och unik skönhet.
För Caroline Mårtensson är paradoxen mellan begonians symbolvärde och dess ursprung en kärnpunkt. Det finns starka paralleller mellan utställningen Vanitas och tidigare verk som Dagens Eko kvart i fem (2004) eller Canis Lupus Familiaris (2007), där till synes vardagliga föremål vid närmare anblick framstår som onaturliga och motbjudande.

Caroline Mårtensson rör sig gärna i sina arbeten i spänningsfältet mellan det intima och det frånstötande, det mysiga och det skrämmande. Genom allt löper vårt förhållande till naturen, ett förhållande som präglas av utnyttjande, chauvinism och självbedrägeri.
Utställningen Vanitas eller den imaginära kontrollen tar avstamp från en personlig erfarenhet, Caroline Mårtenssons uppväxt präglades nämligen av familjens drivhusverksamhet som successivt övergick från att producera nyttoväxter till dekorativa krukväxter, som begonior. I ljuset av detta framträder det en något smärtsam upplevelse ur bilden av de förkastade blommorna i Vanitas I, offer för en otillräcklig omsättning som kommer att illustrera hur natur i lika hög grad som bilar eller plastkassar är industriella produkter vars kulturella värde sammanfaller med dess ekonomiska.
Utställningens huvudverk, Ground Control, dramatiserar känslan av uppgivenhet över en kollapsad relation till naturen genom att iscensätta produktionen av blommor som en sisyfosbörda. I Ground Control har det löpande bandet inget egentligt slut och rubbar med mekaniskt tempo på naturromantiska föreställningar om originalitet, naturlighet, hantverksmässighet och kvalitet.

Men samtidigt som utställningen är påtagligt narrativ i sin skildring av fenomenet med masstillverkning av hemtrevnad, inbjuder de symboliska aspekterna av installationen till reflektioner av mer personligt slag. Caroline Mårtenson leker medvetet med känslor av nostalgi och sentimentalitet, gärna med ett inslag av mild ironi, för att få oss att ifrågasätta det välbekanta.
I verket Våglängd dras detta till sin spets genom en serie radioapparater som alla är inställda på samma ljudvolym, men på olika frekvenser. Musikradio utgör, kan man säga, soundtracket till våra liv på arbetsplatser och offentliga rum. Men när ljudet i Våglängd skiftar från harmoni till kakofoni, allt beroende på vad som sänds från de olika stationerna, tvingas vi ta ställning till en företeelse vi annars tar för givet. Caroline Mårtensson låter oss inte ta något för givet.