Nytt liv i spåren efter eld och kulor

Published in: Svenska Dagbladet| Text: Håkan Nilsson

I dessa klimatkristider önskar allt fler att människan skulle kunna sluta med rovdriften av naturen och i stället leva i symbios med den. Men vad innebär en sådan förhoppning? Frågan blir aktuell inför Caroline Mårtenssons utställning, där naturens relation till civilisationen framstår som betydligt mer komplicerad än vad man först skulle kunna ana. Utgångspunkten för utställningen är två skjutfält i södra Sverige, där militären i decennier har övat med skarp ammunition och låtit hela pansarvagnsdivisioner kämpa med varandra. På senare tid har man dessutom börjat hyra ut fälten till främmande makter, vilket naturligtvis ökar bombardemanget av myrar och ängder. De ”speciella omständigheter” som utställningstiteln syftar till berör inte i första hand det undantagstillstånd som tillåter militären att skjuta skarpt under fredstid i ett land som inte sett krig på generationer. Det handlar snarare om det tillstånd som naturen hamnat i efter att ha undantagits bebyggelse och åkerbruk, vilka annars präglar områdena runt omkring. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro, har skjutfälten utvecklat en mycket rik flora och fauna där annorlunda och utrotningshotade arter lever prima liv. Förutom när någon pansarvagn rullar över dem, får man gissa. Allt är dubbelt. I utställningsrummet vittnar nedbrända trädstammar från skjutfältet om den ödeläggelse militären orsakar. Men den brand som uppstår när den forna lunden har pepprats till kaffeved ger liv åt känsliga baggar och rara blomster. Förödelse är liv. Det som gör Carolina Mårtenssons utställning så spännande och engagerande är att hon försöker förhålla sig till skjutfältens samtliga sidor. Hon har intervjuat närboende, fotograferat både ödeläggelse och växtlighet, liksom gjort en kortfilm som visar massiv eldgivning i mörker – lika vacker som skrämmande. Ibland slår klurigheten knut på sig själv, som i fotografiet där man tror sig titta ut genom en bunker när det i själva verket handlar om ett fågelskådarskjul. Men när Mårtensson presenterar föremål från skjutfältet på ett stort bord, och låter hylsor och skalbaggar visas på samma villkor som vore de lika naturligt hemmahörande där, säger hon något viktigt om hur komplex människans symbios med naturen är. En mycket träffsäker utställning, kort och gott.