CAROLINE MÅRTENSSON
_____________________________________________________________________________________

WORKS

BIOGRAPHY

BIBLIOGRAPHY

SKOTT OCH KRONA, Jordberga Gods, 2015.
Text: Carolina Söderholm

Uppvuxen med familjens trädgårdsmästeri har Caroline Mårtensson intresserat sig för synen på odling. Från en romantiserad bild av växthusens tropiska grönska till verklighetens industri.
I tidigare verk har hon med skärpa blottlagt blomsterhandelns villkor, och synat människans förhållande till en vild flora och􏰌􏰉􏰗􏰬􏰌 fauna. Projektet In Special Circumstances dokumenterade hur växt- och djurliv på Ravlunda skjutfält på gott och ont formas av platsens militära övningar. På Jordberga skapar hon tillsammans med Annelie Nilsson en större installation, baserad på efterforskningar i godsets park- och odlingshistoria och nutid.

Genom samarbetet utmanar och sporrar de varandra i kartläggningen av platsen och olika epokers förhållningssätt. Här möter gångna seklers inventeringslistor och loggböcker en vidare och mångbottnad berättelse om människan och landskapet. Medan atlasceder, kaukasisk vingnöt, vit mullbär och kinesisk sekvoja växte i slottsparken, kom industrialiseringen till bygden med järnväg och sockerbruk. Mot den engelska parkens pittoreska landskapsideal – format för blickens tjusning – ställdes en effektiv exploatering av vidsträckt åkermark.

Van att handskas med odlingens vardag arbetar Caroline Mårtensson gärna med drivhusets material. Växthusglas och skuggfärg, fiberväv, redskap och plantor. Det gemensamma projektet för Jordberga förhåller sig till många av de frågor hon återkommer till i sitt arbete. I grunden handlar det om människans relation till naturen. Men hennes ingångar är oväntade, och tillvägagångssättet växlar mellan botanikerns herbarium och forskarens lågmälda metodik till regissörens teatrala iscensättande. Ta hennes sätt att använda begonior. Blomman tillhör våra vanligaste och hårdast drivna prydnadsväxter. Under åtta till tolv veckor fyllde de faderns handelsträdgård i tusental, för att efter leverans till grossist vara programmerade att blomma två till tre veckor i hemmiljö och därefter kasseras. I verket Ground Control byggde hon upp sin version av växthusets löpande band, kortslutet i evig rundgång. Installationen Transition kan bäst beskrivas som ett berg av vissna blommor, hämtade från trädgårdsmästeriers svinn av krukväxter som inte håller måttet, eller där försäljning uteblir. Besprutade med kemiska bekämpningsmedel kan de inte komposteras, utan försvinner ut ur det naturliga kretsloppet.

“Il faut cultiver notre jardin” – vi måste odla vår trädgård – blir huvudpersonen Candides slutsats i den franske upplysningsfilosofen Voltaires bildningsroman. Orden kan läsas som en uppmaning till att nå framgång genom strävsamt arbete, där hantverksskicklighet sätts i kontrast till världsfrånvända grubblerier och fåfäng lyckojakt. Inom japansk tradition blir den väl avvägda trädgårdskonsten tvärtom ett sätt att skapa en plats för stillhet och meditation. Historiskt har paralleller gärna dragits mellan människans odling av grödor och hennes utveckling av sin inre kultur.

Med nykter blick synar Caroline Mårtensson vår tids nyttjande av naturen; från trivsel och rekreation till kommersiella och militära ändamål. För henne blir konsten en form av lärande, en utmaning av vanda perspektiv. Sakligt och sinnrikt visar hon de skikt av betydelser och värderingar – estetiska, ekonomiska, ekologiska, politiska, historiska – som kan rymmas i den enklaste blomma eller stycke jord.

Carolina Söderholm

 

"Naturum" på Göteborgs konsthall
DN, 2 september 2014
Text: Birgitta Rubin

Storslaget rum mellan liv och död
Det både växer och vissnar i utställningen ”Naturum” på Göteborgs konsthall. Birgitta Rubin ser hoppfull konst i skärningspunkten mellan romantik och upplysning.

En doft av jord, fukt och växlighet möter mig på Göteborgs konsthall. I den stora salen spirar grönskan i Linn Lindströms "System", ett vildvuxet växtlaboratorium med slingrande trädskott och synliga rotsystem. Drygt 170 kastanjer och ekar växer i allsköns vaser, flaskor och burkar, omgärdade av färgade ljusfilter.
Utställningen ”Naturum” cirklar runt människans komplexa relation till naturen och längre in i salen tornar en mäktig blomstertipp upp sig – tre meter hög, 20 meter i om­krets och med en nypa förruttnelse i mulldoften. Caroline Mårtenssons verk ”Transition” består av hundratals kasserade krukväxter, främst begonior med små rosa, röda eller gula blommor i olika stadier av förgängelse. Mitt inre öga riktigt ser hur den samlade blomsterprakten och hemtrevnaden sakta vissnar och dör, ett vanitasstilleben för slit och slängsamhället. Samtidigt kan man tänka sig att trädskotten intill gärna hade slagit rot här – konstnären vittnar i en intervju just om förnimmelsen av att hennes små protegéer ”längtansfullt” tittar på högen av jord. Det handlar ju om liv eller död.
Just denna dubbelhet utmärker utställningen ”Naturum”; en pendling mellan natur och kultur, organiskt och artificiellt, ordning och kaos, skönhet och förfall, intuition och vetenskap.
I lilla salen lägger Kristian Berglund till teknik och sitt intresse för biomimetik, tekniska lösningar med biologiska förebilder. Fem uppumpade maskrosfrön hänger i taket och inbyggda, blinkande lampor får träkonstruktionerna att likna missiler. I ett annat verk bildar skuggan av en förtorkad gren orden ”Never surrender” och i ett mörkt videorum har Berglund installerat ”Nocturne”. Denna kortfilm återger sex laptops vid en skogstjärn, som slocknar en efter en i natten och till slut hör man bara naturens ljud.
Jag blir både sorgsen och hoppfull av ämnet för denna väl genomförda utställning, som idéhistoriskt rör sig i skärningspunkten mellan romantik och upplysning. Jag kommer genast att tänka på en rad svenska konstnärer som kunde ha tillfört mycket i sammanhanget, däribland Andreas Eriksson, Christine Ödlund, Henrik Håkansson. Konceptet hade hållit för en mycket större utställning. Men de tre, unga konstnärer som här valts ut är alla intressanta på olika sätt, de hakar i varandra och bildar ett ekosystem.
Fast inbilla er inte att blomstertippen är en kompost, påpekar Caroline Mårtensson. Växterna är hårt besprutade och dumpas med platskrukor, pinnar med mera. Hon har själv växt upp i en familj med trädgårdsmästare, som tvingats in i kommersiell blomsterodling. I flera verk både avromantiserar och avslöjar Mårtensson denna storskaliga industri, samtidigt som hon upphöjer enskilda växter.
”Fattigkärr” är ett litet herbarium, vackert i sin anspråkslöshet, där Mårtensson pressat och torkat vanliga krukväxter som narciss, ros och begonia. De finns i minsta matvaruaffär och i stället för att uppge art och växtplats ger hon koordinaterna för hela ledet, från odlare till konsument.
Själv ska jag visa mina krukväxter betydligt större omsorg efter detta, jag lovar – en viktig ögonöppnare om onödigt svinn, precis som med maten.
Linn Lindström engagerar också med sitt trädprojekt. Hon är uppvuxen i Norrland, där ekollon och kastanjer är exotiska, och började planlöst samla och lägga dem i vatten. Antalet växte efter hand och projektet blev en daglig kamp mot algbildning, bananflugor och bruna kanter. Upp till sex timmar dagligen har hon ägnat åt att byta vatten i behållarna.
På Göteborgs konsthall delger hon också publiken sina observationer i dagboksliknande anteckningar. Vid ett tillfälle skär hon sig och blir lite skakad när tre droppar blod ger plantan en extra skjuts, med tre nya blad!
Konstnärer som sprider träd och växter har vi sett förut, men detta projekt är inte bara storslaget i sin omfattning utan också både poetiskt och prosaiskt i en skön blandning.
Lindström har insett att hon inte kan flytta runt med en växande skog och avslutar projektet med att adoptera bort plantorna. På nolltid anmälde sig flera hundra aspiranter, och på konsthallen ligger en reservlista som fortfarande växer.
Det Lindström kräver som motprestation är plantering och koordinaterna för alla växtplatser. En vi-skog som lär överleva oss alla.

Birgitta Rubin birgitta.rubin@dn.se

 

Havängsvandring 3/8 2014 och Shifting Natures, Ystad Konstmuseum
Strandängarna är full av ammunition
DN 7 augusti 2014
Text: Birgitta Rubin

"En arkeologisk konstvandring" och dessutom med konstnären Caroline Mårtensson, vars intressanta konstprojekt om Ravlunda skjutfält jag sett tidigare i Stockholm och nu i sommar på Ystad Konstmuseum (tom 10/8).
Klart jag hängde med på helgens Havängsvandring, arrangerad av Havängs museiförening på Österlen, där Caroline Mårtensson var ciceron tillsammans med marinarkeologen Björn Nilsson.
Konst och vetenskap kan tyckas vara varandras motpoler men Mårtensson och Nilsson har upptäckt att de båda söker efter spår av liv och att deras berättelser hakar i varandra. Så nu har de inlett ett samarbete, där Mårtensson fördjupar sin undersökning av det militära skjutfältets inverkan på människan och naturen.
Björn Nilsson är ansvarig för forskningsprojektet "Landscapes lost" vid Lunds Universitet, med dykningar i havet utanför Haväng och skjutfältet intill. Han ledde vandringen ner till Verkeåns mynning där man hittat lämningar efter en översvämmad tallskog från äldre stenåldern. I den sammanpressade gyttjan under sanden, i den gamla åfåran, har organiskt material bevarats sedan cirka 10.000 år tillbaka.
Det är en helt syrefri miljö och fynden, mellan 10 .00 och 8.500 år gamla, tillhör de äldsta i världen. Det svindlade när vi fick hålla i en bränd pinne som stenåldersmänniskorna använt vid fiske och en avsågad bit horn från en kronhjort. I Hanöbukten finns också världens äldsta bevarade fiskeanläggning och i gyttjan utanför Havängs arkaiska backlandskap studeras nu klimatförändringar i detalj, som ett komplement till Grönlandsforskningen.
Marinarkeologerna har förstås också gjort betydligt yngre fynd; ammunition från skjutfältet.
Caroline Mårtensson ledde oss vidare till "Offerlunden", där militären länge sköt skarpt och sargade såväl träd som sandstäppens säregna vegetation, med rödlistade insekter. Brända, sönderskjutna träd har hon även lyft in på museet och fyllt montrar med insekter och ammunition som hon hittat i samband med militärens vårstädning – övningsfältet är nämligen öppet som strövområde under semestertid.
Och allt är inte som man tror, visar Mårtenssons inventering. Militärens destruktion av delar av dessa undersköna strandängar visar sig skapa förutsättning för liv, då bränderna ger näring som främjar artmångfalden. Hennes enkätundersökning visar också att befolkningen runt omkring numera är övervägande positiva till militärens närvaro, eftersom det förhindrat exploatering av området.
Det exproprierades i omgångar från 1943 och 1956 revs fiskeläget Knäbäck. Mårtensson stannade till i Killehusen och Bäckahusen, där folk brutalt avhystes, och pekade ut spår efter Ravhedens trädgård med gamla gärdsgårdar och kulturväxter som syrener och plommonträd. Caroline Mårtensson tillhör en trädgårdsmästarfamilj i tre generationer och har tagit ympvirke från frukträden. Även i konstprojektets nästa del lär nytt liv spira.

 

Göteborgs Konsthall, Naturum: Befriat labb
GT, 2 augusti 2014
Text: Malin Lindroth, GT, 2014

Befriat labb

Malin Lindroth kliver in på Konsthallens "Naturum" och möter födelse, död, teori, ordning och förruttnelse. Och blir stående länge.
På senare tid har det talats en del om en ny sorts analfabetism, typisk för samtidsmänniskan. Efter att i sekler ha ägnat oss åt att tukta, idyllisera, demonisera, förtingliga och på olika sätt bruka våld mot den farliga/sköna/störande naturen skulle vi ha nått en punkt där vår förmåga att förstå oss på natur är nästintill obefintlig. Borta är tiden när naturen var en del av samhället. Nu ser vi den som något främmande, en vacker kuliss eller ett hinder för utveckling som kan glädja, störa eller oroa oss, men som sällan sätts i samband med samhällsutvecklingen. "Ekologisk an- alfabetism", lyder den träffande diagnosen.
Diagnosen låter fullt rimlig för mig och väcker en lust att rannsaka mitt förhållande till naturen. Hur drabbad är jag av den stora oförståelsen? Konsthallens nya utställning "Naturum" ger många chanser att skifta blick.
Tre konstnärer ställer ut skulpturer, installationer och videoverk som på olika sätt kretsar kring natur och skapandet av natur i ordets vidaste mening. Att kliva in i utställningen är som att kliva in i ett laboratorium där födelse, död, teori, ordning och förruttnelse möts.
Hur naturlig är naturen överhuvudtaget? För Caroline Mårtensson vars verk kretsar kring handelsträdgården är den snarare en del av odlingsindustrin.
Typiska köpeblommor av den sorten som man ser i Icas blomsterdisk - begonier, pelargoner, novemberkaktusar - är återkommande i Mårtenssons verk, men här finns också så kallade readymades hämtade direkt från handelsträdgården. En jättelik blomstertipp för defekta, kasserade blommor synliggör den annars osynliggjorda förruttnelsen. Ett transportband där dystra saint paulior forslas runt varv på varv gör rent hus med all naturromantik som kan tänkas finnas kvar hos betraktaren.
Överhuvudtaget är det den oönskade, åsidosatta, ratade naturen som i stor utsträckning kliver fram och tar sin plats i utställningen. Kristian Berglunds enorma maskrosfrön svävar i taket som en maximering av alla små hot vi associerar med ogräset; ett verk som fått låna titel från en låt av Public Enemy, "It takes a nation of millions (to hold us back)". Strax intill finns den döda skelettlika grenen som kastar sitt skuggbudskap på väggen: "Never surrender".
Var slutar växandet och var tar förruttnelsen vid? Var går gränsen mellan natur och den människoskapade kulturen?
Det fina med den här utställningen är hur den skapar rum för frågor, blir en samtalspartner och ett labb där jag ställs inför en natur befriad från slitna projiceringar. Framför Linn Lindströms nästan hundra små ekar och kastanjer, sprungna ur 180 insamlade nötter och planterade i vaser och kärl blir jag stående länge. På väggen hänger hörlurar där jag kan lyssna på en sorts omvårdnadsdagbok där Lindström beskriver hur hon sköter planteringen men det är överflödet av plantor som fångar mig och väcker motstridiga känslor. Så äcklig den kan vara, naturen. Så rörande. Och lika skör som den är seg.

 

Göteborgs konsthall | Naturum
Göteborgs-Posten, 15 juli 2014
Text: Mikael Olofsson


Konstnären Joseph Beuys må ha varit en av initiativtagarna till det tyska miljöpartiet Die Grünen. Men det är ändå först på senare tid som natur och ekologi på allvar börjat framstå som ett av konstens angelägnaste ämnen. Perspektiven och angreppssätten skiftar, klimatförändringarna bidrar med en apokalyptisk fond, stadsodlingar och alternativa livsstilar undersöks. Världsekonomin blir ett med vädret.
När nu tre unga svenska konstnärer på Göteborgs konsthall tar sig an temat så är det utan höga tonlägen, hållningen är snarare eftertänksam och reflekterande. Gränsen mellan kultur och natur ritas och beträds och ritas om, ibland melankoliskt, ibland lekfullt. Kristian Berglunds lösryckta förtorkade gren på golvet blir först som skugga på väggen läsbar: never surrender, skriver skuggan, en uppmaning som också kan låta hotfull. Hans stora, blinkande maskrosfrön svävar i lokalen, som om själva världsrymden anföll i form av dessa envisa överlevare.
Det har blivit en tilltalande, luftig utställning, skön att vistas i. I stora salen breder Linn Lindströms installation System ut sig, ett gigantiskt stilleben med nära tvåhundra kastanjer och ekollon i lika många vattenfyllda glaskärl, spirande, döende eller redan döda. I hörlurar kan man ta del av hennes journal över insamlandet, besökare som vill råda bot på trädens "nuvarande rotlöshet" är välkommen att vid utställningens slut adoptera ett träd och "jordfästa" det, mot att karta och beskrivning lämnas. Denna nerviga och ytterst ömtåliga gränsdragning mellan liv och död är det som gör konst av detta odlingsprojekt, men också den säregna kombinationen av individuell lidelse (jag var nära att skriva mani) och förhoppningar om en kollektiv omsorg. Den stora, på samma gång prunkande och vissnande gravhögen i samma sal är Caroline Mårtenssons verk Transition, där visserligen ingenting begravs förutom de kasserade prydnadsväxterna själva. Ett mäktigt monument över något så odramatiskt som det ständiga svinnet i den kommersiella handeln med blommor och växter.
Denna bransch, som Mårtensson har egna erfarenheter av, brukar inte ens den mest ekologiskt medvetne konstnär ägna många tankar. Den utgör inget hot, bär inte på något drama, representerar bara den ljumma affärsmässiga domesticeringen av det vilda. Just därför ligger det något både listigt och rörande i Mårtenssons fotografiska och noggrant namngivna och etiketterade porträtt av begonior, Begoniaceae, en växt så vanlig och hemtam att den i viss bemärkelse blivit osynlig. Jag kan tycka att en upplysning som finns i konstnärspresentationen på hemsidan hade förtjänat en plats i själva utställningen: arten begoniaceae består av två släkten, varav en är endemisk och endast förekommer på Hawaii! En fantasieggande konstrast mellan det lokala och det massproducerade, över hela världen spridda.

 

Shifting Natures Ystad Konstmuseum
Helsingborgs Dagblad, 26 juli 2014
De fallna trädens dialog
Text: Jonas Ellerström

Caroline Mårtenssons och Gerhard Nordströms gemensamma utställning på Ystads konstmuseum är ett sällsynt lyckat exempel på hur två till synes vitt skilda konstnärskap kan mötas och berika såväl varandra som åskådarens upplevelse. Det är ett möte över flera generationsgränser – Nordström är född 1926, Mårtensson 1977 – där ingenting tycks ligga i vägen för förståelsen av den andres formspråk och intentioner.
Nordströms stora oljemålningar hämtar sina motiv från Ystads sandskog, där flera stormar gått fram under det senaste decenniet. Vindfällen och rotvältor, knäckta stammar och gulnande barrgrönska återges med Nordströms karaktäristiska breda penseldrag, tunga kolorit och ett suveränt sinne för det massivt skulpturala i motiven.
Mårtensson arbetar i flera olika medier och har filmat och grävt på de två stora skånska skjutfälten i Ravlunda och Revinge. Med sig till konsthallen har hon tagit brända, skottskadade trädstammar som för en destruktionens dialog med Nordströms målningar.
I montrar visar emellertid Mårtensson att skjutfälten inte bara är en plats där jorden fylls av granatsplitter och tomhylsor utan där insekter frodas i den torra och multnande veden och där det öppna hedlandskapets flora är rik och omväxlande.
Gerhard Nordströms konstnärliga erfarenhet och måleriska skicklighet möter Caroline Mårtenssons nyfikenhet och experimentlusta, hans klassiskt-moderna måleri samspelar med hennes multimediala dokumentation och självklara syn på konsten som en utforskningsprocess.
Men det är inte så enkelt som att Nordström står för tradition och Mårtensson för det nya: hennes intervjuer med lokalbefolkningen på och kring skjutfälten ger ett historiskt perspektiv som står mot det obevekliga nu som behärskar målningarna.
Gerhard Nordströms måleri har gått in i en remarkabelt vital och givande fas; det ger tyngd åt Caroline Mårtenssons verk och får energi av dem.
Missa inte heller Mårten Nilssons taggiga och paradoxalt vackra, till synes organiskt växande installationer en trappa ner i Ystads konstmuseum, nu som alltid väl värt ett besök. Och i småbåtshamnen har engelska Susan Philipsz gjort en ljudinstallation som drar igång varje hel timme och visserligen får en del konkurrens av fabriks- och motorljud – men det är fint att avsluta besöket där längst ute på piren medan polenfärjorna glider förbi.

 

Shifting Natures Ystad Konstmuseum
Ystads Allehanda, 10 april 2014
Korsbefruktning i konst
Text: Ulf Mårtensson

Ystad. Ett halvt sekel skiljer dem åt i ålder men när Gerhard Nordström och Caroline Mårtensson ställer ut tillsammans på Ystads Konstmuseum sker en korsbefruktning som upphäver all tid. Här möter rotvältornas mästermålare den konstnärliga arkeologen. Gerhard Nordström döljer inte sin förtjusning när han ser sin kollegas installation, "Under särskilda omständigheter", som har skjutfälten Ravlunda och Revingehed som utgångspunkt.
– Det här är bland de bästa skulpturer som jag sett på mycket länge, säger Gerhard Nordström.
Han syftar på stubbar och trädstammar som ingår i Caroline Mårtensson installation tillsammans med fynd från skjutfälten: skalbaggar, stubintrådar, insekter och förbrukade patroner och ammunition av olika slag.

Förstör och skapar

Dessutom har Caroline Mårtensson dokumenterat skjutfälten i bilder och intervjuat personer som bor runt omkring militärens marker. "Skulpturerna" har bränts eller på andra vis påverkats av militärens framfart, liksom hela landskapet. Caroline Mårtensson förklarar att hon är intresserad av det ambivalenta, att skjutfälten har lämnats obebyggda och till stora delar orörda tack vare militärerna.
– De förstör och skapar samtidigt förutsättning för mångfald, säger hon.
I utställningen ingår också en video av Caroline Mårtensson som spelats in när militären skjuter med spårljus. Det är också motsägelsefullt, på en gång vackert och skrämmande. På samma vis är det med rotvältorna och de omkullfallna träden på Gerhard Nordströms målningar med motiv från Sandskogen, en cykeltur från bostaden i Ystad. Den multnande skogen är en förutsättning för det myllrande insektslivet och i förlängningen ger den också liv åt Gerhard Nordströms målningar.

Aldrig tidigare

– De här målningarna har aldrig visats så här tidigare, de har alltid varit instuckna som enstaka verk i större utställningar, säger Gerhard Nordström.
Utställningen "Shifting Natures" är egentligen en nödlösning som har blivit ett litet genidrag av konstmuseets chef Yrr Jonasdottir. Från början var det meningen att påskens och sommarens stora utställning skulle bestå av verk som lånats från Nationalmuseum. Men för att ställa ut verken krävdes en modernare klimatanläggning än vad museet har i dag, vilket gör att hon tvingades skjuta upp utställningen ett år. Nu kan Yrr Jonasdottir istället presentera en mångbottnad utställning av hög kvalitet med lokal klangbotten, inte illa för att vara en nödlösning.

 

In Special Circumstances (part one)

Text: Anna Johansson, curator, 2012.
Translation: Isabell Dahlberg, 2012.

Ravlunda och Revingehed, Skåne. Två områden med säregen flora och fauna; här myllrar sällsynta organismer, groddjur, fjärilar, vildbin och andra rödlistade insekter på sandfält, i bokskogar och våtmarker tillsammans med häckande och övervintrande fåglar. På de vidsträckta ängarna går betande får och kor. Områdena omfattas av Natura 2000, ett EU-nätverk för särskilt värdefull natur med uttryckta bevarandevärden. Där pågår ständig aktivitet. Men inte enbart i samspelet mellan växter och djur. Områdena är populära och lättillgängliga strövområden för djur- och naturintresserade. Ravlunda och Revingehed är också militära övningsområden. Platser där människor tränas till soldater, redo att gå ut i strid. Det repeteras och förbereds. Ravlunda är ett skjutfält där soldaterna använder skarp ammunition, och Revingehed är Sveriges största pansarövningsfält. Dessa två platser är utgångspunkten för Caroline Mårtenssons utställning In Special Circumstances (part one), och precis som titeln påtalar handlar det om de särskilda omständigheter som råder just där. Militärens närvaro markeras bokstavligen i landskapet. Installationen Under särskilda omständigheter består av fyra sönderbrända furor, som vittnar om de eldstrider som utspelats på Ravlundafältet. Ammunitionsrester, granat- och skjuthål har lämnat oåterkalleliga ärr på stockarna. I installationen ingår även en inventering av de föremål - förbrukat materiel - och insekter som hittats i trädens direkta närhet. De berättar å ena sidan om de militära övningarnas brutalitet, å andra sidan tycks handlingarna också utgöra en förutsättning för det frodande livet i och kring träden. Vid bränder frigörs näringsämnen som drar till sig såväl insekter som fåglar och nya växter kan börja gro. Destruktionen skapar möjligheter till nytt liv. Ett liknande förhållande beskrivs i den för områdena upprättade skötselplanen; stridsvagnarnas störning i markerna gynnar de sällsynta organismerna och insektsfaunan.
Inför arbetet med verket Landskapets skönhet, har konstnären låtit boende kring Ravlunda och Revingehed svara på en enkät om deras förhållande till områdena. I vykortsformat presenteras fotografier från platserna tillsammans med utdrag ur enkätsvaren, som en ”hälsning från fältet”. I märkbar kontrast till titeln och de konnotationer den väcker, visar seriens fotografier bilder på igenväxta skyttegravar, bunkrar, och andra kvarlämningar i områdena. De kunde varit tagna var som helst där en väpnad konflikt eller krig pågått. De boendes åsikter om militärens närvaro går också isär. Några talar med bestämdhet om hur områdena annars skulle exploateras, medan andra vemodigt berättar om det som gått förlorat. Konstnären däremot söker inte efter ett ställningstagande, för eller emot. Hon synliggör landskapet som kulturell produkt och konstaterar vad som sker här och nu.
Caroline Mårtenssons konst osäkrar vårt seende; hennes verk pendlar mellan det igenkännbara och det främmande, och vi vet sällan om det är något positivt eller negativt vi bevittnar. Fotografierna i Landskapets skönhet visar tydliga spår av mänsklig aktivitet, men det är inte alltid som vi tror. Det som skulle kunna vara ett kikhål för skyttar används för fågelskådning vid Krankesjön, en av Sveriges främsta fågelssjöar. Det sandbeklädda korset beläget mitt i grönskan, som med en oinvigds blick skulle kunna vara en helikopterplatta eller kanske en uppställningsplats för fordon, är en utgrävning som gjorts för att skapa mikroklimat för gaddsteklar. Väsensskilt från de militära aktiviteterna.
I galleriets andra rum visas verket I syrenernas tid, tre modeller som kunde vara minnesmonument över det som varit. Det handlar om de hus som köpts upp, byar som rivits och människor som fått ge vika, i takt med att försvaret köpt upp mark för att anpassa övningarna efter nya militära tekniker och strategier. Revingehed, som varit i försvarets ägo sedan 1823, har utökats från 107 ha till 4500 ha. Där finns än i dag viss bebyggelse kvar, framförallt längs med vägar och samlad i mindre byar i fältets utkant. För att möjliggöra övningar mellan flera pansarbataljoner har dock merparten av bebyggelsen rivits då den tidigare var spridd över fälten, i anslutning till den odlade marken. På Ravlundafältet, som förvärvades 1943, finns idag ingen bebyggelse kvar. Området har utökats från ca 750 ha till dagens 1600 ha. Spåren efter människors bosättningar och vardagsliv är få; ett par grindstolpar, en jordkällare och syrenbersåerna, när de blommar om våren.
Med utställningen In Special Circumstances (part one) fortsätter Caroline Mårtensson sitt undersökande av människans förhållningssätt till naturen. Hon har tidigare behandlat den industriella naturen, producerad för att tillfredsställa våra konsumtionsbehov. Nu riktar hon istället uppmärksamheten på Ravlunda och Revingehed; två områden som både förkroppsligar och raserar sinnebilden av det svenska landskapet, så som det skrivits in i historien och i det kollektiva medvetandet som den goda, friska naturen. Områden där växt- och djurliv och militära verksamhet, i praktik och teori, är varandras förutsättningar och motsättningar på samma gång.


In Special Circumstances (part one)

Ravlunda and Revingehed in the south of Sweden. Two areas with peculiar flora and fauna, where rare organisms, batrachians, butterflies, wild bees and other red listed insects thrive in the sand fields, the beech woods, and the marshes, together with breeding birds and those staying over winter. On the vast meadows cows and sheep are grazing. Both areas are included in Natura 2000, an EU wide network of nature protection areas with the aim to assure the long-term survival of Europe's most valuable and threatened species and habitats. The areas are characterized by continuous activities. But not just in the interplay between plants and animals. Both areas are popular hiking areas, easy to access. Ravlunda and Revingehed are also military practice grounds, training men and women to become soldiers, ready for battle: Ravlunda is a shooting range where the soldiers use sharp ammunition, and Revingehed is the largest armour training ground in Sweden. The exhibition In Special Circumstances (part one) takes its point of departure in these two locations, looking closer at, as the title suggests, the specific circumstances prevailing here.
The military presence is literally marking the landscape. The installation In Special Circumstances consists of four burned pine trees, bearing witness of the gunfights that have taken place at the Ravlunda field. What is left from ammunition and holes from shells and shootings have left irreversible traces on the logs. The installation also includes an inventory of the objects – used material – and insects that were found in the immediate surroundings of the trees. On the one hand they are accounts of the brutality of the military activities, on the other hand those actions seem to make up some of the prerequisites for the flourishing life and nature in and around the trees. During fires nutrients in the soil are being released, attracting insects and birds, and making new plants grow. Destructive forces generating possibilities for new life. This is also expressed in the maintenance plan for the area, in saying that the constant disruption of the soil by the tanks benefits the rare organisms and insect fauna.
In the preparations for The Beauty of the Landscape, the residents of Ravlunda and Revingehed were asked to fill in an enquiry regarding their relationship to the areas. Using a postcard format, photographs of various locations are presented together with excerpts from the answers, as ”greetings from the field”. In sharp contrast to the title and its connotations, the photographs in the series display overgrown trenches, bunkers and other remains in the surroundings. They could have been taken from any armed conflict or war location. The residents also disagree about the military presence. Some are convinced that that the land otherwise would have been exploited long ago; while others voice their sorrow for all that have been lost. The artist, however, is not seeking to position her for or against either side, but wants to highlight the landscape as a cultural product, demonstrating the here and now.
Caroline Mårtensson’s art destabilizes our vision: moving between the known and the unknown, not letting us be sure whether what we are witnessing is something positive or negative. The photographs in The Beauty of the Landscape show evident marks of human activity, but they are not always what they seem to be: what could have been a peephole for snipers, is actually used as a look-outplace by bird-watchers at Krankesjön, one of the foremost bird lakes in Sweden. From an amateur’s point of view the sand covered cross in the middle of the green might be a heliport or perhaps a parade ground for military vehicles, but it is actually an excavation for providing a fertile micro climate for the Aculeata family of ants and bees and so forth. A world apart from the military activities.
In the second gallery room the work In the Time of the Lilacs is being shown. It consists of three models that could be seen as a memorial over the houses that were sold, the villages that were torn down and the people that had to give in to the land appropriations that the Swedish National Defence made to adjust their training to new techniques and strategies. The Swedish National Defence has owned Revingehed since 1823, and the land included has increased from 107 ha to 4500 ha. There are still some houses left, mostly along the roads and in the form of minor villages in the fringes of the field. To facilitate exercises with several battalions most of the houses have been torn down, since they were scattered over the land. At the Ravlunda field, acquired in 1943, there are no constructions left at all. The property has increased from approximately 750 ha to today’s’ 1600 ha. Not much indicates human settlements or peoples’ everyday lives; a few gate poles, an underground storehouse, and the lilac bowers, when they bloom in the spring.
In her exhibition In Special Circumstances (part one) Caroline Mårtensson continues her investigation of our relationship to nature. While previously having focused on industrial nature, produced to satisfy our consumption needs, this time she turns our attention to Ravlunda and Revingehed: two areas that both embodies and abolishes the emblematic Swedish landscape as it has been historicised and what is seen as the good, healthy nature in our collective consciousness. Here, the nature and wildlife and the military presence are, in theory and practice, at the same time each other’s prerequisites and opposites.


Svenska Dagbladet, 2012-12-12
Nytt liv i spåren efter eld och kulor
Text: Håkan Nilsson


I dessa klimatkristider önskar allt fler att människan skulle kunna sluta med rovdriften av naturen och i stället leva i symbios med den. Men vad innebär en sådan förhoppning? Frågan blir aktuell inför Caroline Mårtenssons utställning, där naturens relation till civilisationen framstår som betydligt mer komplicerad än vad man först skulle kunna ana. Utgångspunkten för utställningen är två skjutfält i södra Sverige, där militären i decennier har övat med skarp ammunition och låtit hela pansarvagnsdivisioner kämpa med varandra. På senare tid har man dessutom börjat hyra ut fälten till främmande makter, vilket naturligtvis ökar bombardemanget av myrar och ängder. De "speciella omständigheter" som utställningstiteln syftar till berör inte i första hand det undantagstillstånd som tillåter militären att skjuta skarpt under fredstid i ett land som inte sett krig på generationer. Det handlar snarare om det tillstånd som naturen hamnat i efter att ha undantagits bebyggelse och åkerbruk, vilka annars präglar områdena runt omkring. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro, har skjutfälten utvecklat en mycket rik flora och fauna där annorlunda och utrotningshotade arter lever prima liv. Förutom när någon pansarvagn rullar över dem, får man gissa. Allt är dubbelt. I utställningsrummet vittnar nedbrända trädstammar från skjutfältet om den ödeläggelse militären orsakar. Men den brand som uppstår när den forna lunden har pepprats till kaffeved ger liv åt känsliga baggar och rara blomster. Förödelse är liv. Det som gör Carolina Mårtenssons utställning så spännande och engagerande är att hon försöker förhålla sig till skjutfältens samtliga sidor. Hon har intervjuat närboende, fotograferat både ödeläggelse och växtlighet, liksom gjort en kortfilm som visar massiv eldgivning i mörker – lika vacker som skrämmande. Ibland slår klurigheten knut på sig själv, som i fotografiet där man tror sig titta ut genom en bunker när det i själva verket handlar om ett fågelskådarskjul. Men när Mårtensson presenterar föremål från skjutfältet på ett stort bord, och låter hylsor och skalbaggar visas på samma villkor som vore de lika naturligt hemmahörande där, säger hon något viktigt om hur komplex människans symbios med naturen är. En mycket träffsäker utställning, kort och gott.

 

Sydsvenskan 2012-06-09
Tillbaka till jorden
Text: Thomas Millroth, författare och konstkritiker

Konstnären Caroline Mårtensson har fyllt ett rum hos Skånes konstförening i Malmö med jord och färggranna vissnade blommor (t o m 13.5.).
Allt fler konstnärer vänder sig till naturen. Men den är inte samma som förr. I landskapsmåleriet, vare sig det var vitalistiska 30-talister som Sven "X-et" Erixson eller göteborgskoloristen Inge Schiöler, kunde naturen bli en spegel, ett omvänt porträtt av den som målade. Maneret, färgerna, attacken avslöjade vem som var avsändare. Naturen tjänade som centrallyrisk dikt.
Till och med under naturens senaste boom i konsten under det sena 60-talet fanns den aspekten. Då uppfattades naturen som en angelägenhet för alla ("folket"). Nystartade kollektiv på landsbygden och musikgrupper som Träd Gräs och Stenar bar syn för sägen. Den hade en väldig potentiell social kraft, som tjänade som en moderniserad centrallyrisk figur, där den enskilde och helheten smält samman i en utopisk vision. Naturen var en dröm om ett förflutet lika mycket som en vision om ett annat ekonomiskt system. Där fanns framtiden redan nu.
Mycket har hänt sedan dess. Strandrätten kränks gång på gång av de penningstarkas behov, allemansrätten används för att systematiskt exploatera bärplockare.
I konsten har naturen förlorat sin utopiska laddning. Centrallyrik är det inte tal om. Ett undantag är kanske Karin Mamma Anderssons drömska norrländska landskap.
Förskjutningen i förhållandet mellan samhälle och natur speglas också i konsten.
Hanna Sjöstrands friluftsmålningar kring avspärrningarna i Bofors kan mycket väl ses som ett stycke natur, ockuperad av krafter som är starkare än allmänhetens behov. I det här fallet vapenindustrin. Konstnären målar sig med saftiga penseldrag fram till staketet, som lämnas för ett gapande tomrum med endast förbudsskylten. Ett gap mellan oss och naturen skapat av ekonomiska krafter.
Förhållandet till naturen är också en generationssak. Runt 1970 hade de flesta en anknytning till landsbygden. I dag är det annorlunda. Nina Jensen excellerade i både skrämmande och komiska möten med naturen, som hon nyss visade på sin examensutställning här i Malmö (KHM Gallery). Läskiga röksvampar pyste. "Vi var alla livrädda," citerar hon om en båtolycka, där ingen skadades. Naturen är inte att leka med. Jensen pendlar mellan slapstick och ångest i filmer och dokument.
I Caroline Mårtenssons blomsterhög ligger massproducerade begonior från växthusindustrin. Hennes konsekventa tema är den närmast fabriksmässiga produktionen av anpassade växter. Denna industriella natur brer ut sig via kedjor av varuhus och blomsterfabriker. Naturen är ingen kraft, det är mer en skräphög på en kyrkogård.
Den går att köpa, sälja och förändra. Ett resultat av det moderna projektet. Redan Marx betonade ju att samhället ska förändra och använda naturen till gagn för mänskligheten.
Se så det gick, visar Mårtensson, som bara har kvar godkända, odlade växter i sitt herbarium.

 

www.omkonst.com:
Kommentar till en skruvad samtid
Caroline Mårtensson, Andreas Poppelier, Växjö konsthall, 12/1 - 12/2 2012
Text: Thomas Lissing

Små flugor kretsar i rummet och doften av jord är påtaglig. En utställning kan knappast bli mer organisk än den som nu äger rum på Växjö konsthall.
Caroline Mårtensson har placerat en stor komposthög mitt på golvet, där ett berg av kasserade begoniaplantor påtagligt flyttat växtriket inomhus. Samtidigt tydliggörs det ohållbara överflöd som präglar vår konsumtion.

Sida vid sida med Mårtenssons installationsbaserade verk visas måleri av Andreas Poppelier. Motiven är storslagna collage av realistiska miljöer och personporträtt, skruvade till det surrealistiskas gräns. Ödsliga platser, väl definierade miljöer och malplacerade figurer skapar ett drömlikt tillstånd, som inte känns helt behagligt.
Men det lurar också någon slags humor i motivens ovisshet, och man förväntar sig nästan en dräpande oneliner à la Jan Stenmark som komplement till varje bild.
Titlarna är enligt Poppelier själv viktiga, men mer åt det lakoniska hållet. "En missriktad yttring av hängivenhet" är till exempel titeln på en målning med ett ungt par som med lycklig min håller i ett gevär, ungefär som nyblivna föräldrar stolt visar fram sitt barn.

Växjö konsthall domineras dock av Mårtenssons hög av blommor, ett verk med titeln ”Transition”. Både i detta och flera andra verk pekar hon på det industriella förhållningssättet till något som egentligen är skört, naturligt och vackert. Trots allt är blommorna bara en vanlig handelsvara, och de kasseras i samma utsträckning som all annan överproduktion.
I ”Fattigkärr” återskapar hon det klassiska herbariet, fast med blommande växter av den typ vi köper i närbutiken och efter några veckor slänger igen. Till viss del får chrysanthemum, cyklamen och andra sorter en slags återupprättelse, men mest känns utställningen som ett rekviem. Man kan inte låta bli att känna sig lite sorgsen vid anblicken av massproduktionens baksidor. Det dekorativa har blivit smutsigt inför våra ögon.

Mixen mellan installationerna och måleriet har blivit riktigt lyckad. Båda konstnärerna gör seriösa kommentarer till vår skruvade samtid, utan att det känns alltför tungt. Snarare väcks lusten att verkligen vårda det man har. Lusten att återbruka, ta ett steg bort från masskonsumtionen och verkligen se det vackra i vardagen.

 

Kompostmodernism, Smålandsposten, 2012-01-12
Caroline Mårtensson & Andreas Poppelier
Växjö konsthall
Text: Tina Persson, Camilla Carnmo


Ett litet berg med begonior på golvet. Eller är det en komposthög som strösslats med dessa olikfärgade blommor, ack, så hemtrevliga? Men knappt har blicken fångats av det jordigt igenkännliga genom Caroline Mårtenssons objekt, förrän den sugs in i en jättelik tunnel på en målning av Andreas Poppelier, som hänger rakt fram när jag klivit in på Konsthallen. Stämningen är förtätad trots all luftighet och utrymme mellan verken. Här möts två konstnärliga uttryck som både kan förenas och utgöra ett slags motvikt. Att kombinera dessa två unga, samtida konstnärer är faktiskt en medveten lyckoträff.
Laddningen finns framför allt i det dolda, det som växer fram och kanske blir synligt om man ger verken den tid de behöver för att sätta igång olika slags berättelser.
Men det är inte lycka eller skönhet som står fram, även om det stora verket med begonior i en hög på golvet också skulle kunna ses som vackert, en rit av blommor. Vad som står fram är någonting bakomliggande, olika dolda processer. Som den industrialiserade blomproduktionen som vid närmare insyn ter sig lika oromantisk och obesjälad som vilken massproducerad vara som helst. Mårtenssons foto-potpurri med olika arter av begonia, Begoniaceae, får det att rycka i mungiporna. Jag gillar leken med traditioner, rara sällskapsblommor i ett nytt ljus.
Vi lever i streckkodernas tidevarv. Och vad gäller högen på golvet blir associationen till allt levande en påminnelse om all död.
I vems blick pågår den tysta selektionen?
De kasserade begoniornas skönhetsfel fungerade inte längre kommersiellt. Installationen Fattigkärr, upp och nervända blomlådor med pressade växtdelar från våra vanligaste krukväxter blir ett herbarium för både närläsning i tiden och historisk tillbakablick. För Andreas Poppelier finns också förgängelsemotivet med, men inte lika tydligt. Han målar akryl så att det liknar olja, ibland i folkhemsfärger. Motiven är ofta konkreta: en människa i ett rum (Leif och Kristina) eller rum med en scen. Vad är det vi ser? Någonting pågår, någonting har skett. Någon försvinner ur bilden. Målningarna både ger tystnad och kräver tystnad. Framför allt tycks Andreas Poppelier vilja skikta upp tid och rumslighet,verkligheten om man så vill, med inslag av fiktion och dokumentär. En smygande känsla av att spela med i någonting drabbar mig som betraktare. Plötsligt bryter Leonard Cohens sträva röst in genom en titel och gör sig påmind i en liten skulptur. Dance me to the end of love. Spänningen tätnar.

 

Konst som tvingar oss att tänka, Norran, 2010-06-16.
Text: Per Strömbro


Med utställningen "Bättre en fågel i handen än tio i skogen" tar konstnären Caroline Mårtensson upp en frågeställning som omöjligt kan lämna någon oberörd. I dag är det vernissage på Museum Anna Nordlander.
Hela utställningen ryms inte i den ordinarie visningsrummet på Nordanå varför även ”Mellanrummet” tagits i anspråk. Det fungerar som en entré. Väggarna är täckta av djurtroféer. Minus djuren vill säga. Kanske har de flytt? Ljudet av småfåglar tyder på frihet.
En sak är i alla fall säker; Helsingborgskonstnären Caroline Mårtensson vill få oss att börja fundera, och det ska snart bli mer uppenbart.
För inne i visningsrummet möts vi av vad som vid en slarvig anblick verkar vara en ganska vanlig interiör i en jaktintresserad människas hem. Installationen ”Canis lupus familiaris” består av en rådjurstrofén på väggen, en skön skinnfåtölj och en djurfäll. Vad som skiljer sig från den traditionella bilden är att fällen är gjord av en äkta golden retriever.
Caroline Mårtensson skapade verket för några år sedan när många gick runt med småhundar i väskorna och hon vill ifrågasätta våra föreställningar om vad vi har djur till. Inte minst beroende på kulturtillhörighet. Hur kan någon som äter hamburgare, har en komatta på vardagsrumsgolvet eller soffor i äkta skinn tycka att det är fel att göra en fäll av en golden retriver? Hur kan man vilja bojkotta ett sportarrangemang i Peking på grund av mattraditioner, men inte ens gå med ett protestplakat vid korvståndet i samband med en lokal fotbollsmatch? Är det djuret i sig som är avgörande? Och i så fall – säger det någonting om hur vi behandlar människor olika också?
Utställningen tvingar besökaren till att se ett vidare perspektiv och att fundera över varför vi värderar som vi gör.
Caroline Mårtensson, som mottog Maria Bonnier Dahlins Stiftelses-stipendiet 2007, använder sig ofta av djur för att spegla människans handlingar. Det blottar på ett sätt den manliga maktstrukturen i samhället. Och för att ytterligare förstärka bilden har konstnären valt många referenser till jaktkultur.
Som i ”Barbour” där två uppstoppade rävar är klädda i textil av Barbourkläder (ett finare klädmärke som förknippas med jakt), så när som där pälsen sticker ut som en elegant krage. Eller i ”Dansk Velour” där en stor samling uppstoppade djur – allt från fåglar till gnagare – har klätts i just velour med babyblå och babyrosa toner vilket får dem att se smått bedårande ut. Som mjukisdjur. Bara klorna sticker fram …
Utställningen utmanar, men tar egentligen inte ställning till vad som är rätt eller fel. Det är upp till oss själva. Men Caroline Mårtensson är onekligen inne på ett ämne som på ett genialt sätt tvingar i stort sett alla betraktare utan psykopatiska drag till självrannsakning.


Vanitas eller den imaginära kontrollen, Nordin Gallery, Stockholm 7/5-5/6 2009.
Text: Lars-Erik Hjerström Lappalainen, konsten.net, 2009.

Ungefär från Romarrikets glansdagar till andra världskrigets slut uppfattades kultur som det aktivitetsområde inom vilket människans natur kunde bli till. Ingen mänsklig natur utanför kulturen alltså, och kulturens själva syfte var att producera människor som i så hög grad som möjligt realiserade denna mycket säregna natur. Dessa blev då föredömen, måttgivande för vad en människa kan vara. Få tankar har väl så fullständigt utplånats på så relativt kort tid. I dag vill man definiera människans natur med hjälp av DNA, och inte ens antropologerna har längre något kulturbegrepp att rama in sitt intresse för ”mannen på gatan” (vårt mått på vad en människa är) med.
Jag vill inte påstå att Caroline Mårtensson ställer sig med bägge fötterna i den där romerska kulturfilosofiska traditionen, men jag tror att man måste ha den i åtanke för att se hennes verksamhet i förhållande till dagens föreställningsvärld. Oavsett om det är djur eller blommor hon arbetar med projiceras en bild av människan. Hennes ”berömda” bild på en Golden Retriever-fäll framför en fåtölj i ett vardagsrum är en bild av människan. Den visar på en gång upp mänsklighetens mest ombonade realitet, dess privilegierade miljö, iordningställt för inget annat syfte än att bara vara där, Livingroom, Lebensraum. Och hunden är ju mig veterligt en ren kulturprodukt, och en ganska tidig sådan, som överhuvudtaget inte finns i vilt tillstånd. Hunden är redan från början en del av hemmet, ett tecken på kultur. Och nu ligger den där, som ett byte och prydnad – ungefär som kulturen var i form av den antropologiska, sedermera oanvändbara, definitionen av kultur som ”det människan gör”. I den definitionen ligger kulturen fälld, meningslös, djupt nihilistisk, utan uppgift och utan resultat, men ordet låter fortfarande bra och kan pryda en diskurs. Där har vi kanske bakgrunden till våra meningslösa kulturutredningar. Även de miniatyrjakttorn hon ställde ut på Bonniers konsthall här om året, de som påminde om barnstolar, ger en bild av människan som i alla åldrar sitter och väntar på mat, som en fågelunge ungefär.
På den nu aktuella utställningen på Nordin, ”Vanitas or the Imaginary Control”, snurrar några krukväxter, begonior, varv efter varv runt på löpande band ställda i kvadrat. Man blir lika full i skratt av dem som av Golden Retriever-bilden. Det är en ren glädje att se. Löjliga familjen, tänker man när växterna kommer löpande på bandet. Tveklöst uppstår denna besjälning då blommorna gungar till i växlingen av band och riktning, och i två av hörnen vrider sig krukorna mot en styrarm, först åt ena hållet, sedan åt andra. Det får växten att liksom gestikulerar. Alla gör de samma stela och klumpiga rörelser, lite grann som Teletubbisar. Eller som en sommarsyskonskara i likadana träningsoveraller. Följa John. I ovanligt hög grad passar de här snurrande och skakande växterna in på Henri Bergsons beskrivningar av det komiska som uttrycket av någonting mekaniskt inrättat i livet för att liksom imitera livet. Det är det som är komiskt i blommornas besjälning.

Betraktade utan besjälning är begoniorna blommor ”som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration”. Joakim Borda fortsätter i katalogtexten sin tankegång med att säga att denna produktionsmetod, denna odling eller kultivering av växter, själv motverkar den produktion av symboliskt värde (hemtrevnad och naturlig grace) som växten ska ge. Denna kulturprodukt som begonian är tär alltså på både sin egen symbolik och på vardagsrummet såsom ett rum gjort för att ge sina ägare deras mest gynnsamma naturliga miljö. Precis som för pelagoniorna är den inomhus. Mårtensson fullbordar motsättningen mellan vanlig natur, den som finns utomhus, och kulturnatur, som frodas inne, genom en bild på ett växthus eller drivhus påminnande om stora stål och glasvitriner, upplysta med elektriskt ljus (en av hennes ”Vanitas” i det inre rummet).
Som kulturskapad natur är begonian en analogi till människan. Och Mårtenssons begonior som rör sig i kvadrat är analoga med Becketts skådespelare i pjäsen ”Quad” där de oavbrutet tecknar en kvadrat med sina rörelser. Den där aktiviteten, såväl hos Beckett som hos Mårtensson, verkar inte ha något ändamål. Det som skulle ge människans görande en mening, prägla det tillfälliga med evighetens form, var just kulturen. Det som inte resulterade i något här och nu kunde ändå vara någonting att bygga vidare på, ett steg mot ett allt mer fullständigt förverkligande av människans sanna natur. Precis som människans natur hotades kulturen inte av döden. Men döden är vad som omger Mårtenssons löpandebandverk. Två fotografier av enorma komposthögar som bara tycks bestå av begonior finns på utställningen. Runt omkring är det höst, inte ett levande blad finns förutom i komposten. Den ser faktiskt ut som en gigantisk nytäckt grav. På ena bilden ser man spåren av en traktor som forslat dit blommorna en masse. Löpandeband och kulturprodukternas massdöd. Vad är meningen, vad är ändamålet?
Jag har ändå svårt att uppfatta någon som helst dyster klang i den här utställningen. Tvärtom, utan slapstick eller skämtsamheter genererar Mårtenssons verk komik. Till och med katalogens bilder av blommorna på löpande bandet har något dråpligt vitalt över sig. Det är inte någon sisyfostillvaro att fara runt på bandet, snarare rör sig dessa kulturvarelser i sin egen evighet, med samma glada skakningar det här varvet som i förra – den glädjefyllda glömskan är total. Det märkliga med de här kulturprodukterna är att tiden och döden tycks komma utifrån. Det enda som förändras av att nya varv läggs till de gamla, är att tre ränder allt tydligare tecknar sig på krukorna: ränder från gnidningen mot styrarmar och från mekanismen i uppsamlingsanordningen på ena sidan. Tiden märker krukorna från utsidan, inte blommorna inifrån. Döden är inte inskriven i de här blommorna, DNA-koden är inte accepterad. Till sitt uttryck är blomsterarrangemanget, med sin rörelse, inte ändligt, utan indefinit. Det betyder inte heller att de är odödliga, utan att döden drabbar dem som någonting främmande, utifrån kommande. Och det är ju så en verklig kulturvarelse borde ha uppfattat sig själv. Som ett förverkligande av människans natur, som inte bär döden med sig, utan har ändlösheten i sig. Det är kulturens glada budskap. Den där naturen var själva ändamålet med kulturen och alla händelser inom den. Precis som den här installationen, ”Ground Control”, som i hög grad förverkligar sin natur, sin idé, oavsett om den kommer att falla i bitar vid något tillfälle.
Och vanitasmotiven, komposthögarna, är ingalunda patetiska memento mori-bilder. Snarare bidrar de till komiken. Dels genom att blommorna, som i ”Ground Control” får sin konstnärliga apoteos såsom del av en konstens natur, här har återförts till den vanliga naturen. Det är en drastisk dignitetssänkning som är vanlig inom komiken. Övergången gestaltas i en av hennes ”Vanitas” nästan som en komisk transport. Å ena sidan är det någonting märkligt med att vissnande blommor tas bort från bandet, trots att du utför sina rörelser på samma sätt. Det är ett yttre kriterium, inte en inre bristande förmåga, som gör att de tas från bandet. Å andra sidan rimmar bestämdheten och effektiviteten i masstransporten (traktorspåren) inte alls med funktionslösheten i blominstallationen. Diskrepans på diskrepans. Allt ser godtyckligt och märkvärdigt frivilligt, för att inte säga nyckfullt, ut i varje led, ändå ohyggligt välorganiserat och finaliserat. Ändamålsenlighet utan (yttre) ändamål, som Kant karakteriserade skönheten – det gäller konsten i stort och inte minst vår kultur, men pga. att den för sig själv, inifrån betraktad, är självändamål. Men blommorna generas inte av det, utan bejakar den här dråpligheten. Fortfarande ganska vitala ligger de där i förmultnandet, men liksom flinande, som om de inte tog det på allvar – oljeskadade ironiker. Oberörda av förmultnandet.
Dels materialiserar komposthögarna de där tidens ränder som tidigare bara satt på krukorna. Det självändamål som deras vistelse i verket var, attackeras här som någonting i sig ändamålslöst ur naturens synvinkel. Och det är klart: kulturen har inte mycket att ge naturen – sedan får naturkonservatorer som jobbar i kulturlandskap säga vad de vill – och naturen kommer ha sista ordet. Men i allt det är det åtminstone kulturen som får sista skrattet. Konstens generella relation till livet, sa Bergson, är komisk. Komiken är på så sätt inget inomestetiskt begrepp, utan ett som också kräver en konstens relation till livet och döden, naturen. Men bara kulturen kan glädja sig åt den relationen. I relation till kulturen är naturen – oavsett om det är människans eller konstens eller bara den vanliga naturen – bara ett bananskal, den är som gjord för att halka på.

 

Vanitas eller den imaginära kontrollen
Text: Joakim Borda, konstskribent och curator, 2009.

Det är svårt att undvika att betrakta konstens återkommande intresse för dödens symboler som uttolkningar av en speciell tidsanda som löper genom historien och tycks vara nära kopplad till samhälleliga och ekonomiska situationer.
Under 1600-talet, vars konstproduktion i efterhand kan tyckas vara ett enda långt memento mori, präglades den västerländska kulturen av dramatiska ekonomiska och sociala omvälvningar till följd av krig och kolonialism.
Idag står vi inför en liknande kulturell situation. Tendensen att utforska de klassiska vanitassymbolerna som dödskallar och blommor har dominerat mycket av samtidskonsten från i den häftiga vändningen från överhettad högkonjunktur till internationell finanskris. Men att enbart betrakta konstens intresse för döden som ett uttryck för tidens undergångsstämning är en förenkling, för – som Roland Barthes skriver i sin läsning av Tacitus Annaler – att dö är att förnimma livet.
Caroline Mårtensson har valt att kalla sin utställning på Nordin Gallery för Vanitas eller den imaginära kontrollen, vilket till viss mån pekar i vilken riktning man ska förstå dessa nya verk. Verken Vanitas I och II anspelar också omisskännligt på konsthistoriens vanitasstilleben av blomsterarrangemang, med en överväldigande prakt av begonia i olika färger som fyller upp bilden.
Men där det klassiska holländska blomsterstillebenet nöjer sig med att enbart antyda det annalkande förfallet allegoriskt, är Mårtenssons Vanitas brutalt rättfram. Den väldiga begoniahögen är halvt förmultnad, blandad med jord, och i förgrunden syns hjulspåren från lastbilen som dumpat blommorna i komposthögen. För Mårtensson handlar vanitasmotivet mindre om att påminna om döden, än att peka på förgängelsens centrala roll i samtida konsumtionskultur. Det syns särskilt i Vanitas III, som utgör ett slags syntes av de föregående bilderna och visar begoniorna i blomstring, men med döden (komposthögen) skymtande i bakgrunden.
Begonian är en blomma som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration. Förutsättningarna är en kombination av gödningsmedel, växthusdrivning och löpandebandeffektivitet. Denna industriella och onaturliga metod att framdriva krukväxter urholkar oundvikligen de symboliska konnotationer som ligger till grund för dess existens som konsumtionsvara, främst föreställningar om hemtrevnad, naturlighet och unik skönhet.
För Caroline Mårtensson är paradoxen mellan begonians symbolvärde och dess ursprung en kärnpunkt. Det finns starka paralleller mellan utställningen Vanitas och tidigare verk som Dagens Eko kvart i fem (2004) eller Canis Lupus Familiaris (2007), där till synes vardagliga föremål vid närmare anblick framstår som onaturliga och motbjudande.
Caroline Mårtensson rör sig gärna i sina arbeten i spänningsfältet mellan det intima och det frånstötande, det mysiga och det skrämmande. Genom allt löper vårt förhållande till naturen, ett förhållande som präglas av utnyttjande, chauvinism och självbedrägeri.
Utställningen Vanitas eller den imaginära kontrollen tar avstamp från en personlig erfarenhet, Caroline Mårtenssons uppväxt präglades nämligen av familjens drivhusverksamhet som successivt övergick från att producera nyttoväxter till dekorativa krukväxter, som begonior. I ljuset av detta framträder det en något smärtsam upplevelse ur bilden av de förkastade blommorna i Vanitas I, offer för en otillräcklig omsättning som kommer att illustrera hur natur i lika hög grad som bilar eller plastkassar är industriella produkter vars kulturella värde sammanfaller med dess ekonomiska.
Utställningens huvudverk, Ground Control, dramatiserar känslan av uppgivenhet över en kollapsad relation till naturen genom att iscensätta produktionen av blommor som en sisyfosbörda. I Ground Control har det löpande bandet inget egentligt slut och rubbar med mekaniskt tempo på naturromantiska föreställningar om originalitet, naturlighet, hantverksmässighet och kvalitet.
Men samtidigt som utställningen är påtagligt narrativ i sin skildring av fenomenet med masstillverkning av hemtrevnad, inbjuder de symboliska aspekterna av installationen till reflektioner av mer personligt slag. Caroline Mårtenson leker medvetet med känslor av nostalgi och sentimentalitet, gärna med ett inslag av mild ironi, för att få oss att ifrågasätta det välbekanta.
I verket Våglängd dras detta till sin spets genom en serie radioapparater som alla är inställda på samma ljudvolym, men på olika frekvenser. Musikradio utgör, kan man säga, soundtracket till våra liv på arbetsplatser och offentliga rum. Men när ljudet i Våglängd skiftar från harmoni till kakofoni, allt beroende på vad som sänds från de olika stationerna, tvingas vi ta ställning till en företeelse vi annars tar för givet. Caroline Mårtensson låter oss inte ta något för givet.

 

Vanitas or The Imaginary Control
Text: Joakim Borda, writer and curator, 2009.

It is tempting to regard Art’s recurrent interest in the symbols of death as interpretations of a particular spirit of the times that runs throughout history and seems closely connected to social and economic circumstances.
The 17th century – with a collected production of art, which in retrospect appears to be a perpetual memento mori – saw dramatic financial and societal disruption in Western culture as a result of war and colonialism.
Today we face a similar situation. The tendency to explore classical symbols of vanitas has dominated much of contemporary art in the sudden turn from inflated boom to international recession. Yet to view art’s fascination of death as merely an expression of a prevailing sense of doom is simplification, because – as writes Roland Barthes in his reading of Tacit’s Annals – to die is to perceive life.
Caroline Mårtensson has chosen to call her exhibition at Nordin Gallery Vanitas eller den imaginära kontrollen (Vanitas or The Imaginary Control), which in part points to how these new works should be understood. The works Vanitas I and II does indeed allude to the art historical vanitas still lives of flower arrangements, with a sumptuous display of Begonias filling up the picture plane.
However, where the classic Dutch flower still life contents itself with simply implying pending decay through allegory, Mårtensson’s vanitas are brutally straightforward. The huge pile of Begonias is decomposing, blended with earth, and in the foreground the tracks of the truck that dumped them are still visible in the heap of compost. For Mårtensson the vanitas motif is less about reminding of death, than pointing to the pivotal role of deterioration in contemporary consumer culture. This is particularly obvious in Vanitas III, which showing Begonias in bloom, with death (the heap of compost) lurking in the background, forms a sort of synthesis of the previous images.
Begonias are mass-produced in high tempo, to be distributed in vast amounts as cheap home decor. This is accomplished by a combination of fertilisers, greenhouses and running mill effectiveness. Such an industrial and unnatural method of producing potted plants unavoidably empty the symbolic connotations that make up their existence as consumer items, mainly ideas about homeliness, unique beauty and what is natural.
For Caroline Mårtensson, the paradox of the symbolic value of the begonia and its origins is crucial. There are strong parallels between the Vanitas exhibition and previous works such as The Daily Radio News at Quarter to five (2004) or Canis Lupus Familiaris (2007), where seemingly mundane objects at closer examination appear unnatural and repulsive.
In her works, Caroline Mårtensson often moves in the field between the intimate and the revolting, between pleasant and menacing. Through out it our relationship with nature is revealed as imbued by exploitation, chauvinism and self-deception.
The exhibition Vanitas or the Imaginary Control departs from a personal experience. In Caroline Martens son’s childhood the family business was in fact a greenhouse production that moved from the growth of comestibles to decorative potted plants, such as Begonia flowers. In light of this, a painful experience emerges from the rejected flowers of Vanitas I, victims of failed demand illustrating how nature, as much as cars or plastic bags, is an industrial product whose cultural and economic value match.
The main work of the exhibition, Ground Control, dramatise the feeling of despair over a collapsed relationship with nature, by staging flower production as a burden of Sisyphus. In Ground Control, the production line is perpetual and, in its mechanical pace, shakes ideas of originality, quality and what constitutes natural or crafted.
Yet while the exhibition is notably narrative in its account of mass-production of domestic homeyness, it has symbolic aspects that invite reflections of a rather more personal kind. Caroline Mårtensson consciously plays with feelings of nostalgia and sentimentality, often with a touch of mild irony, making us question the commonplace and familiar.
This is drawn to its conclusion in the work Våglängd (Wavelength), which consists of a number of radios set on the same volume, but on different frequencies. Music radio, you could argue, is the soundtrack of our lives, at work and in public spaces. But when the sound in Våglängd shift from harmony to cacophony, depending on what the different stations transmits, we are forced to acknowledge something we would otherwise take for granted. Caroline Mårtenson does not allow us to rely on anything.

 

Maria Bonnier Dahlins Stiftelse
Stipendiekommitténs motivering för 2007, skriven av konstnären Dan Wolgers:

I en av Caroline Mårtenssons miljöer är den klassiska isbjörnsfällen på golvet i myshörnan smygbytt mot en fäll av hund. Det är en golden retriever, en gyllene återbringare, en gyllene apportör, en gyllene flådd rapportör (som Mårtensson själv, eller som vilken konstnär som helst förresten). Myshörnet kan vara ett hörn i slottet på den skotska ön Eilean Donan med sin enda invånare (konstnären är enda invånaren i sin ateljé). Eilean Donan Castle heter slottet på ön och så heter också ett par småväxta jakttorn som Mårtensson gjort, i lagom djurstorlek för hämndlystna djur runt slottet.
I en annan skulpturgrupp bestående av uppstoppade fåglar på sina sittpinnar har kadavren i själva verket slutligen smitit ifrån alltihop, de fåglar, de byten som hundfällen en gång så snällt apporterat. Återbringade till naturen efter att i kulturen dödstysta stått i givakt helt solo drillar de nu på de saligas ängder. Av döden och av konstverket återstår på väggarna endast de nakna, döda svarta pinnarna som ett dystert partitur. Fågelhunden slaktad, hennes apporterade fåglar bortflugna i ett sågspånsmoln, dock, i en annan grupp står markens annars nakna smådjur kvar iförda uniform, obscena åtsmitande kroppstrumpor; gosedjur med klor, bättre kamouflerade i kulturen än i naturen, redo, liksom Mårtensson.

 

Dunkers Kulturhus
Kontrast, fokus på skånska konstnärer.
Text: Mårten Wennelin, 2007.

Det sägs att Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt började med de minnen som uppkom av doften och smaken från en Madeleinekaka som doppats i te. En sådan, tillsynes obetydlig och privat händelse, startade en tankeprocess som sedan blev en bokserie i sju band på ca 3000 sidor och som engagerat en stor allmänhet sedan publiceringen under 1900-talets första hälft.
Intryck skapar minnen och mitt i vardagen kan något bekant plötsligt förflytta oss till en annan plats i en annan tid. Caroline Mårtensson utnyttjar detta till att skapa konstverk efter personliga upplevelser som sedan fungerar likt Prousts kaka för en rad besökare. Med sina verk låter hon publikens minnen och associationer måla personliga porträtt i vårt inre. Ett tillsynes romantiskt förhållningssätt till det förgångna som ofta får utgöra ramen för hennes konst. Jag skriver tillsynes eftersom hon absolut inte är odelat sentimental i sina verk.
Jag befinner mig på ett modernt inrett kontor ovanför den ateljé Caroline Mårtensson delar med två andra, hon har precis informerat mig om hur en kaffepress av den sort hon placerat framför mig kan explodera ifall man rör om med metallföremål i dem.
”Jag har just gjort det,” säger hon leende och börjar sakta pressa ned silen. Den vänliga handlingen att bjuda på kaffe har plötsligt fått ett underliggande hot och något obekvämt över sig. Det kan vara en slump eller en medveten handling men hur som helst så påminner akten starkt om hennes konst. Där det välbekanta och idylliska vid en närmare anblick får en annan dimension och det oväntade hela tiden lurar runt hörnet.
Hennes intresse ligger i det tvetydiga och dubbelbottnade, där det är svårt att avgöra om man bevittnar något positivt eller negativ eller där det söta och gulliga visar sig vara något annat. Hon intresserar sig för de saker vi omger oss med och de historier de bär med sig, minnen som man kanske inte alltid vill handskas med men som man ändå vill behålla. Hon behandlar också en sorts vardagsförtryck som antingen kan vara de små kränkningar många får utstå i form av visslingar och burop eller när vardagstristessen skapar ett förtryck över individen. Det sistnämnda demonstrerade hon i verket Dagens eko kvart i fem där hon fyllde ett köksskåp i folkhemsanda med hembakade syltkakor. Doften och skåpet kunde fungera som en startpunkt för minnen i stil med Madeleinekakan men mängden syltkakor, som täckte hela skåpet, förde tankarna till något maniskt och stört. För Mårtensson var det viktigt att baka alla syltkakorna själv, att tillåta sig gå in i det maniska och störda. Plötsligt infann sig då samma ambivalenta känsla som hennes konst lockar fram hos åskådaren. Utforskade hon en sorts mani? Eller var hon manisk?
I hennes verk Dansk Velour som visas i utställningen på Dunkers Kulturhus står en samling djur på ett bord som antingen kan vara ett skötbord eller ett operationsbord. Djuren är gjorda i ljusblå, rosa och vit velour och på avstånd är de otroligt gulliga, men när man närmar sig gruppen ändras intrycket något och vid beröring upptäcks en helt ny sida av verket. Att berätta vad som upptäcks skulle vara som att avslöja slutet på en deckare så det får du helt enkelt upptäcka själv men i sina betraktelser har Caroline Mårtensson gjort något som sträcker sig bortom den plats de står på, där varje åskådare målar sin egen inre tavla. Dels lyckas hon själv engagera en stor allmänhet genom att skildra privata händelser, men kanske ger hon också någon annan en förnimmelse som leder fram till en ny spaning efter en tid som flytt?

 

Ystad Konstmuseum, RoomFive 16 juni - 16 september 2007
Text: Ýrr Jónasdóttir, intendent, curator, Ystad Konstmuseum.

På konsthögskolans elevutställning för några år sedan var en märklig skulptur som fångade mitt intresse.
En kopia av ett 40-tals köksskåp hängde på väggen, skåpet var proppfullt med syltkakor. Titeln var Dagens eko kvart i fem.
Med äckelblandad förtjusning fylldes mina tankar kring min barndom, mormor i köket bakandes, lagandes mat, lukten av kakor och sylt.
Radions trygga röster i bakgrunden. Talförbudet och den närmast sakrala stämningen när hela familjen satt samlade kring köksbordet, radion skruvades upp, morfar hade kommit hem från sitt arbete och skulle lyssna på nyheterna.
När jag långt senare träffade konstnären Caroline Mårtensson fick jag veta att skulpturen var just en kopia av hennes mormors köksskåp. Mårtensson utgår gärna ifrån det personliga och ger det ett politiskt innehåll när hon reflekterar över samhällets genusstrukturer.

Människans relation till djur och hur vi förhåller oss till dem inom olika kulturer, är ett ämne som engagerar Caroline Mårtensson just nu.
I RoomFive bygger hon en installation där hon arbetar utifrån jägarkulturen. Hon använder attribut som vi känner igen, men hon rubbar våra förväntningar genom att göra små ändringar, hon leker med skala, tar bort och byter ut vissa element. Jakttornen står i förminskad form på golvet, förfinad som en möbel, likheten med barnstolar är slående. I den nya installationen Canis lupus familiaris kommer vi in i något som skulle kunna vara en jägares hem, men det är något som inte riktigt stämmer. Mårtenssons konst är politisk och känsloväckande, det handlar om liv och död precis som Gerhard Nordströms konst.
Caroline Mårtensson arbetar med objekt och installationer. Hon gick ut Konsthögskolan i Malmö för ett par år sedan. Sedan dess har hon erhållit flertalet stipendier och haft utställningar. Förra hösten kunde man höra hennes ljudinstallation i utställningen Besökarna i Västra Hamnen i Malmö.

 

Konstfrämjandet Skåne, Galleri S:t Gertrud
Text: Jessica Segerlund, curator, 2006.

Caroline Mårtensson arbetar med objekt och installationer. Hennes verk är associatiativa och behandlar ofta ämnen som minnen och ambivalens. Mårtensson placerar betraktaren i ett gränsland mellan negativa och positiva känsloupplevelser, och hennes arbeten eftersträvar att iscensätta situationer eller att projicera en känsloupplevelse.
Vid första anblicken av Caroline Mårtenssons verk slås man omedelbart av en dåtid, ett förflutet, ett sentimentalt tillbakablickande, men i konstnärens verk transformeras detta till en strategi för att förstå nuet, och den situation vi befinner oss i. Genom symboler kända för oss, leker hon med våra föreställningar om manligt och kvinnligt om barnets kontra den vuxnes upplevelse och med de roller vi förväntas inta.
Eilean Donan Castle I och Eilean Donan Castle II, är två skulpturer gjorda utifrån ritningar av jakttorn i skala 1:4. De är omsorgsfullt byggda i ljus björk och är till sin form påfallande lika barnstolar. Skulpturen, en sammansmältning av jakttornet och barnstolen ger ett fragilt intryck och en upplevelse av att konstruktionen kanske inte är solid. Istället minner de om ett byggtorn av klossar. Vad händer om man drar ut en beståndsdel, faller då hela konstruktionen, likt ett plockepinn? Är det vad som händer då jakttornet- jakten, som en av tradition manlig sysselsättning kolliderar med ett bruksföremål som barnstolen. Inbegriper installationen en verklighet som vittnar om den ambivalens unga män och kvinnor idag upplever kring könsroller?
Verket Dansk Velour består av en samling vilda uppstoppade smådjur placerade på ett bord. Djuren är klädda i pastellfärgad dansk velour, ett frottéliknade material som ofta förknippas med barnkläder och leksaker. Bordet är klätt med en vadderad vaxliknande yta, som ett skötbord. Djuren påminner om mjukdjur, leksaker men när man närmar sig verket tar snart dess detaljrikedom över, man skönjer en klo, formen av ett öga eller en liten bit päls som sticker ut genom beklädnaden.
Vid beröring upplever man vingarnas frasighet på ugglan under tyget, eller när man stryker handen över den sköra ryggraden på det som knappt kan vara ett en vecka gammalt kid, döljer sig en kroppslighet under velouren. Handen upplever tydligt djuret därunder, men samtidigt avsaknaden av värme och köttets mjukhet som vittnar om en redan död materia. Klädda, konserverade i en estetik vi förknippar med barn pendlar upplevelsen mellan ömhet, obehag och en önskan om kontroll. Men det som först framstår lågmält, mjukt och ömt bär en djurisk aggressivitet. Mårtensson har satt en hud på huden. Innehållet fyller vi själva i.


 

CONTACT

NEWS

COMMISSION/COOPERATION